Är det rimligt att
tre av fem intjänade kronor går i skatt ? Är det försvarbart att en
genomsnittlig tvåbarnsfamilj betalar mer än 150.000 kronor i både
löneskatter och inkomstskatt ? Det är lika mycket som samma familj lägger
ner på mat, kläder, skor samt boende tillsammans.
Till de drygt 150.000 kronor i skatt kommer ytterligare minst 70.000 kronor
i olika indirekta skatter. Robert Gidehag, VD för Skattebetalarnas Förening,
anser att det absurda svenska skattesystemet inte bara gjort
låginkomsttagarna bidragsberoende, utan också skapat världens kanske
fattigaste medelklass.
Att leva ur hand i mun är regel för Sveriges medelklass - inte något
undantag. Den svenska staten, den kommun där man råkar bo och landstinget
lägger tillsammans beslag på 60% av det arbetet genererar. Detta gäller
oavsett om man tjänar 12.000 kronor i månaden eller 120.000 kronor.
Lika groteskt som löneskatter och inkomstskatten är skatten på själva
boendet. Exempelvis har genomsnittsvillan i Stockholm ett taxeringsvärde på
cirka två miljoner kronor år 2006. Om ägaren är ensamstående och skuldfri så
ska han eller hon betala 20.000 kronor i fastighetsskatt plus 7.500 kronor i
förmögenhetsskatt. För en normalinkomsttagare innebär det att han eller hon
måste avstå nära två månadslöner netto, bara för att kunna betala skatten på
sitt boende.
Det fråga som den kände svenske finansmannen Mats Qviberg tar upp i dessa
sammanhang är om det är människorna som är till för staten eller staten som
är till för människorna ? Frågan kan tyckas naiv. Självklart är staten till
för människan, varför skulle människor annars enas kring en gemensam stat
och samhälle ?
Om samhället, som i Sverige, inte längre klarar av att tillhandahålla det
som människorna efterfrågat infinner sig följdfrågan: till vad har
svenskarna under de senaste decennierna tvingats betala världens högsta
skatter ?
Mats Qviberg påpekar att i Sverige skapas nya myndigheter och verk i en
rasande takt. Den offentliga förvaltningen sväller snabbare än i andra
länder. Nya politiska beslut som beskär svenskarnas frihet fattas på löpande
band. Men till gagn för vem ? frågar han sig. En obehaglig känsla växer
fram, att det är den ständigt ökade skaran tjänstemän som rättfärdigar sin
egen existens, genom att fatta beslut som ingen efterfrågar.
Om dessa frågor har också författaren Tomas Linnala som också arbetar som
journalist på affärstidningen Dagens Industri skrivit en både politisk och
rolig satir: Nog (kalla Kulor Förlag, 2005). Linnala driver friskt med det
svenska partipolitiska landskapet. Bokens handling blottlägger med önskvärd
tydlighet de stora bristerna i det socialistiska svenska samhället. Den
avslöjar obarmhärtigt den cynism som genomsyrar maktens förhållande till
sina medborgare.
Boken handlar om Arne Svensson som är en tystlåten, duglig och principfast
revisor. En dag får han helt enkelt nog. Ställd inför orättfärdiga avgifter,
skatter, krav och olika pålagor gör den tidigare stöttepelaren i det svenska
samhället enmansrevolution. Och innan han ens själv förstått vad han satt
igång har revolutionen spridit sig. Med oanade politiska konsekvenser för
alla politiska partier.
Huvudpersonen i handlingen, den principfaste revisorn, blir hela Sveriges
revisor som genom ord och handling reviderar den politiska, ekonomiska och
allmänna moralen i vårt samhälle.
Arne Svensson tänker nog som de flesta Stockholmare. Varför skall
Storstadsregionen betala både trängselavgifter, utjämningsskatt och
Gotlandstrafiken ? Har det aldrig slagit den svenska regeringen att det kan
finnas något samband mellan höga skatter och den höga arbetslöshet och usla
tillväxt som för närvarande råder i Sverige ?
Varför skövlar det statliga energibolaget Vattenfall polska byar i jakt på
smutsig brunkol ? Och varför stänger vi våra kärnkraftverk för att i stället
importera smutsig dansk kolkraft ?
Tomas Linnala visar vad som händer när gapet mellan de folkvalda och de som
väljer blir för stort. Då gäller bara en sak. Att återta positionerna och
rätta till misstagen. Om inte kan samhället drabbas av samma sönderfall som
vi under historiens gång sett åtskilliga exempel på. De tydligaste
historiska exemplen som skrämmer till eftertanke, visar vad som hände i
Tyskland under andra världskriget, eller efter revolutionen i det gamla
Sovjetunionen. Och i Maos Kina under samma period.
Så långt har det ännu inte hunnit gå i Sverige. Men var finns revisor Arne
Svensson i verkligheten ? Nu behövs han i det svenska samhället. Jag har
ännu inte sett honom verka i något av de största politiska partierna, eller
hos någon av uppstickarna.
Den smått hysteriska och nästan sanna historien om när medelklassen fick nog
tar upp frågan vad vi ville ha av det goda svenska samhället. Var det att
motarbeta företagare ? Eller att göra medelklassen bidragsberoende och de
sämst ställda medellösa ? I så fall har politikerna lyckats med syftet att
förvandla samhället genom att demonstrera hur lätt man kan göra människorna
beroende av staten. Det är bara att höja skatterna.
Svenskarna har blivit beroende av staten. Inom politiken har makten har
blivit viktigare än resultatet. Med alla nackdelar detta innebär både för
den enskilde och samhället. I en stat där medborgarna blivit reducerade till
simpla skattesubjekt, kommer förr eller senare starka motkrafter som
försöker revoltera mot den bestående ordningen, som i Nog.
Mats Lönnerblad
