Det paradoxala är att krisbankerna, som orsakade den största ekonomiska krisen i Sveriges historia, också blev de stora vinnarna. Händelserna under bankkrisen, som jag hittills skildrat i 4 böcker, har kostat och kostar fortfarande landet och skattebetalarna enorma belopp och har orsakat ett osedvanligt stort enskilt lidande.

Jan Thörnhammar visar sig vara helt enig med mig, som jag också gett uttryck för i mina böcker om att det verkligen är befogat att ifrågasätta om de åtgärder som bankerna och statsmakterna vidtog under denna period stod i någon som helst rimlig proportion till de ekonomiska bördor och lidande, som enskilda tvingades att bära på grund av del felaktiga hanteringen av krisen. Några förslag på hur man skall bära sig åt för att ge låntagarna ökat skydd, lyser fortfarande med sin frånvaro.

Den besinningslösa utlåningen som de svenska bankerna ägnade sig åt under slutet av 80-talet slutade som bekant i en ordentlig bankkrasch. Med givna regler är det sällan svårt att utreda vem som bär det faktiska ansvaret. Men eftersom inga regler följdes under denna period, har bankerna också sluppit ifrån allt ekonomiskt och juridiskt ansvar, som man i stället vältrade över på allmänheten och sina kunder.

Det verkar nästan som regeringarna under denna tragiska period var ute efter att ta hämnd på den svenska företagsamheten, för att löntagarfonderna kapsejsade, och att socialisterna den vägen inte lyckades ta över aktiemajoriteten i de svenska företagen.

Förändringar i bankernas kreditengagemang, ska givetvis inte påverkas av andra omständigheter än kreditens förhållande till säkerheten och sådant som har omedelbart betydelse för en objektiv affärsmässig bedömning, skriver Thörnhammar. Men genom att den svenska staten lät nervärdera hela Sveriges fastighetsbestånd lyckades man också underlätta för bankerna att säga upp krediter, utan att banken behövde kontrollera säkerheternas verkliga värde.

Bankkrisen visar tydligt på de grava problemen med den svenska rättsordningen – bortsett från Europakonventionen som fortfarande inte följs – att det saknas ordentliga lagar som ger den enskilde rimliga möjligheter att hävda några rättigheter alls mot banken eller berörda myndigheten, som från en dag till en annan ändrar spelreglerna. Trots ett oeftergivligt krav att svenska lagar, förordningar och direktiv ska vara rimliga och förutsägbara följs inte detta viktiga regelverk inte i Sverige.

I en rättsstat borde domstolskontrollen en given hörnpelare för ordnade demokratiska principer. En uttrycklig rätt till domstolskontroll finns också i artikel 6 i Europakonventionen där det stadgas att var och en som vid prövning av hans civila rättigheter och skyldigheter skall vara berättigad till en rättvis rättegång.

Vad alla de domstolsprövningar mot bankerna som jag tagit del av under bankkrisen visar är att enskilda personer som opponerar sig när ”banken ångrar gamla lånelöften” eller mot att Finansinspektionen ändrar direktiven för fastighetsvärderingar inte får rätt i domstol, trots att avtal skall hållas och det åligger banken i domstolsprövning att bevisa att säkerheterna har försämrats. Det är denna utbredda laglöshet som är orsaken till att de flesta bankkunderna förlorade sina tvister mot bankerna under krisen.

Advokaten Jan Thörnhammar anser att denna laglöshet består av en bristande reglering (respekt) av den enskildes rättigheter, som exempelvis att den enskilde skall kunna hävda sin självklara äganderätt.

Portalparagrafen i Europakonventionen säger att det ankommer på staten att tillse att konventionens minimirättigheter upprätthålls. Den svenska staten har alltså en positiv förpliktelse att tillse att den enskilde företagaren ges ett adekvat skydd, som man enligt mitt förmenande fortfarande inte följer.

Thörnhammar och jag är överens om att det är den stora förmögenhetsöverföringen under bankkrisen, som lag grunden till de enorma vinster som bankerna gjort under de senaste åren. Någon fri konkurrens råder i praktiken inte inom den svenska finans – och kapitalmarknaden.

Både min och Thörnhammars uppfattning är också att även svenska staten borde vara skadeståndsskyldig på den grunden att det inte vidtagits tillräckliga åtgärder för att ge svenska företagare ett adekvat egendomsskydd under bankkrisen. Regeln återfinns i Europakonventionens artikel 1 i det första tilläggsprotokollet.

Den vanmakt och frustration som många de företagare känner som orättfärdigt drabbades av bankkrisen, består fortfarande. Det beror på att regeringen fortfarande vägrar att genomföra den oberoende utredning av bankkrisen som riksdagen redan har bestämt.

Mats Lönnerblad