Den tidigare vd:n för Ackordcentralen i Stockholm, Peter Smedman, beskriver den svenska bankkrisen 1987 – 1993 och den stora slakt av de företag som skedde under denna period, som ett grekiskt ödesdrama, där verkligheten överträffar dikten.

Svenska banker började en mycket hårdhänt hantering av sina kunder, oavsett om de hade skött sina åtaganden eller inte. Bakgrunden var att flera stora banker var konkursmässiga under krisen. Nordbanken (numera Nordea) var den statliga bank som ledde den stora slakten av välskötta företag. Genom att frångå givna kreditlöften och säga upp krediter för företag som man ville bli av med, försvann 60.000 skötsamma företag alldeles i onödan. Det ekonomiska utfallet blev katastrofalt för både företagen och Sverige.

Om hur det gick till när ett av Sveriges mest välskötta företag, rederi AB Slite som ingick som en del i Viking Line, slaktades och vilka som bar ansvaret för denna slakt, har Hans–Göran Björk, som har arbetat som journalist i mer än 25 år och mest är känd som programledare i P4. ”Efter 12” i Sveriges Radio under åren 1995 – 1999 skrivit en engagerande, stark och spännande bok som griper tag i läsaren på flera sätt: ”Den ena den var vit… Om konsten att sänka ett skepp” (HGB Media & Produktion, 2006)

Konkursen i Slite, och i många andra företag som orättfärdigt drabbades under bankkrisen, blev katastrofalt, för både anställda och ägare. Förlusten av bolaget i konkursen innebar stora förlorade investeringar och skadestånd på hundratals miljoner som gick förlorade. Mer än tusen personer miste sina jobb när rederiet försattes i konkurs. De flesta som granskat hanteringen av denna och andra konkurser under krisen ansåg dessa konkurser helt onödiga ur många perspektiv. Vad som numera framkommit är att den statliga storbankens och övriga affärsbankers motiv varit dunkla och osunda.

Efter flera uppmärksammade inslag och artiklar i media om bankernas hantering av enskilda företagare den den svenska bankkrisen, arrangerade Hans–Göran Björk också ett seminarium i Stockholm för några år sedan, som handlade de ekonomiska konsekvenserna för företagen av bankkrisen. Detta seminarium fick stor uppmärksamhet i media och nådde ända upp till regeringen efter motioner från flera riksdagsledamöter, med kravet på en expertpanel, som skulle granska bland annat rättsskyddet mellan företagaren och banken.

Advokaten Jan Thörnhammar anser att den tragiska berättelsen om Rederi AB Slite är ett typiskt tidsdokument, hur det kunde gå till under bankkrisen. Han menar att boken skulle kunna vara ett manus till en spännande thriller, där slutscenen är en ekonomisk våldtäkt. Det ofattbara utspelar sig dessutom inför öppen ridå och under överinseende av statsmakten. Den som tar intryck av berättelsen om Rederi AB Slite ställer sig givetvis frågan hur detta har varit möjligt.

I boken instämmer även Rederi AB Slites konkursförvaltare i kritiken av krisbankernas agerande mot sina kunder under krisen. Den välkände advokaten och fd riksdagsledamoten Rolf Åbjörnsson (kd) menar också att allting inte gått rätt till i samband med Rederi AB Slites konkurs. Han efterlyser en skarpare lagstiftning, eftersom det inte går att reglera etik och moral i lag. Sverige måste skaffa sig vassa banklagar som måste vara tillräckligt skarpa för att bättre kunna skydda företagen mot bankerna i framtiden.

Konkursen i Rederi AB Slite var en av de mest omfattande i Sverige under bankkrisen, och avslutades först tio år efter konkursutbrottet den 7 april 1993. Rolf Åbjörnsson antydde direkt efter konkursen att han ansåg den vara onödig. En omfattande konkursutredning tog vid.

I boken redovisar Björk steg för steg Slites väg till konkurs. En skildring av en maktkamp på Östersjön och en statlig bank som uttryckligen vill förändra det fria näringslivets villkor och konkurrenssituation.

Inledningen till bankens strävan att förändra konkurrenssituationen på Östersjön sker genom en beställd utredning på Nordbankens avdelning för specialfinansiering som handlar om: ”Färjetrafiken över Ålands hav och norra Östersjön” De förslag som banken föreslår torde stå i strid inte bara med en banks uppgifter, utan också att banken på ett egenmäktigt sätt tillåter sig blanda sig i en konkurrenssituation mellan två av bankens kunder. Nordbanken var i dåläget en helägd statlig bank, med regeringens företrädare i styrelsen ville:

• Tvinga två arga konkurrenter till nära samarbete
   

• Få bort konkurrensläget genom gemensamma beslut om prissättningar
   

• Med hot om åtgärder mot kreditengagemangen tvinga Slite att avyttra fartyg samt överlämna ett pågående fartygsbygge till konkurrenten Silja Line.

När Rederi AB Slite motsätter sig dessa ohemula planer, tar Nordbankens ledningsgrupp saken i egna händer och hjälper Silja Line att ta över Rederi AB Slites nya fartygsbygge Viking Europa. Slites beställda nya röda lyxfartyg målas vitt. ”Motsträviga” Rederi AB Slite tvingas att begära sig själv i konkurs. Rederiets ägare Carl Bertil Myrsten gick bort år 2000, med förlusten av rederiet i ständigt medvetande.

I likhet med många andra företagare som drabbades under denna period, var den onödiga förlusten av rederiet stor både för familjen och för alla medarbetare. I och med att den statliga banken hade bestämt sig för att reducera sitt åtagande i Slite i en tid som präglades av ekonomiskt kaos, så var inte bara skadan skedd. Den blev förvärrad genom krisbankernas drastiska agerande mot sina kunder under denna period.

På bankfronten har än i dag, 2006, inget nytt hänt som skulle förhindra att liknande historier kan upprepas. Rättsskyddet för företagare gentemot bankerna är nästan obefintligt. Att stärka ägandeskyddet för företagare synes vara ointressant i det politiska etablissemanget.

Mats Lönnerblad