I flera av mina böcker om den svenska bankkrisen 1987 – 1993 har jag riktat stark kritik mot den svenska tillsyningsmyndigheterna för att inte skydda företagen när krisbankerna var på obestånd.

Den allvarligaste kritiken har jag riktat mot Finansinspektionen, som trots att man visste om att krisbankerna var på obestånd redan den 1 februari 1990, inte slog larm i tid genom att varna företagen, regering och riksdag för vad som skulle hända.

Nu instämmer också Riksrevisionen i min allvarliga kritik i en nyss utkommen rapport: Konsumentskyddet inom det finansiella området – fungerar tillsynen ? (RiR 2006:12.) Riksrevisionens publikationsservice) Riksrevisionen har granskat hur skyddet, främst tillsynen, inom det finansiella området fungerar.

Skyddet är motiverat av företagens och konsumenternas underläge mot de storbankerna (som räddades av staten under bankkrisen) och försäkringsbolag och de stora ekonomiska värden det handlar om. I dag sparar 94 procent av svenska folket i fonder. Försäkringsbolagen förvaltade år 2005 cirka 2.220 miljarder kronor för försäkringstagarnas räkning, och bankernas utlåning från hushållen var 631 miljarder.

Riksrevisionens genomgripande granskning, som avser åren 2000 – 2005, visar bland annat att Konsumentverkets och Finansinspektionens tillsyn fortfarande är begränsad på väsentliga och riskutsatta områden. Konsumentverkets tillsyn har resulterat i alldeles för få prejudicerande rättsfall. Finansinspektionen har varit lika försiktig under de senaste fem åren som under bankkrisen, med att använda sig av nödvändiga sanktionsmedel. Regeringen och myndigheterna har inte tagit sitt ansvar och följt upp tillsynens resultat och effekter.

Riksrevisionen konstaterar att större delen av Konsumentverket/KO och Finansinspektionens tillsyn resulterat i att få fall förs till domstol och att det därför fortfarande saknas flera viktiga prejudicerande ställningstaganden, för hur långt de i dag på nytt starka finansiella aktörernas skyldigheter sträcker sig. Större delen av Konsumentverket/KO:s tillsynsinsatser har bara resulterat i en mjukare form av kritik och ingripanden, nämligen påpekanden.

Finansinspektionen, som hade sanktionsmöjligheter redan under bankkrisen, använde sig aldrig av dem. De är fortfarande alldeles för flata även när det begås allvarliga brott av bankerna, eller försäkringsbolagen gynnar sig själva på ett otillbörligt sätt på företagens och konsumenternas bekostnad. Vid ett tillfälle hade Finansinspektionen beslutat om straffavgift, men det var först när bolagen vid uppföljande kontroll inte hade vidtagit några som helst åtgärder. Den signal som ges till bolagen blir då att det fortfarande lika lätt att bryta mot lagen, utan att det får några som helst konsekvenser.

I likhet med vad jag tidigare framfört i många artiklar och i mina senaste böcker anser Riksrevisionen, att Finansinspektionen måste börja använda sig av sina sanktionsmöjligheter mot banker och försäkringsbolag, så att allvarliga regelbrott får rättsliga konsekvenser för bolagen. Möjligheter måste äntligen skapas att få prövat i domstol hur långt skyldigheten sträcker sig för företag som syndar i principiellt viktiga fall.

Konsumentverket/KO bör också ta sitt ansvar för att föra upp fler fall till domstolsprövning.

I det syftet bör verket ta fram en handlingsplan för att nå fler domstolsprövningar som kan få prejudicerande verkan inom det viktiga område som finansiella tjänster utgör. Här måste också Konsumentverket börja samarbeta med Finansinspektionen för att initieringen av ärenden som drivs vidare till domstol skall bli så bra som möjligt.

Ett exempel på områden där Finansinspektionen inte utövade någon mer omfattande tillsyn som jag tidigare påpekat, var under bankkrisen, då tillsynen över bankernas verksamhet var i det närmaste obefintlig. Det verkar den fortfarande vara. Riksrevisionen riktar allvarlig kritik mot Finansinspektionen för att fortfarande inte granska bankerna som man borde. Det gäller viktiga frågor som avtalsfrågor mellan bank och kund. Räntefrågor (dolda avgifter och ränteberäkningsmetoder mm) samt kreditprövningsfrågor.

Andra problemområden som inte uppmärksammats av Finansinspektionen i tillräcklig omfattning är borgensförhållanden, preskription av borgen, dålig information vid konvertering av bolån och obehöriga uttag och förlust av bankkort/kreditkort samt hur kommunikationen fungerar mellan bank och kund vid anstånd och uppgörelser.

Den efterlängtade rapporten från Riksrevisionen som granskat tillsyningsmyndigheterna på ett förtjänstfullt och pedagogiskt sätt har utförts av Lennart Grufberg, Eero Marttinen, Charlotta Gustavsson, Katarina Stenmark, Cecilia Ryberg ,Ulrica Mårtensson och Kim Lundmark.

Rapporten visar tydligt att det är dags att stärka det finansiella skyddet. Det är hög tid för regering och riksdag börja beivra och skydda företag och konsumenter mot bankernas och försäkringsbolagens olika finansiella övergrepp.

Mats Lönnerblad