Sverige skiljer sig från många andra demokratier genom att regeringsmakten under så många år har innehaft av ett enda parti. Socialdemokraterna har suttit vid makten under 65 av de senaste 74 åren och 21 av de senaste 25 åren.

Det långa maktinnehavet har haft långtgående negativa effekter på den svenska demokratin, anser Fredrik Segerfeldt ansvarig för programmet ”Uppdrag Sverige” och Maria Rankka biträdande chef på Timbro, när de presenterade nummer 10 i rapportserien: Enpartistaten – en sammanfattning

Det är inom ramen för Timbros stora projekt ”Uppdrag Sverige” som Timbro har publicerat de 10 innehållsrika och välskrivna rapporterna som jag tagit del av. Den sista rapporten presenterades hos Timbro den 5 september 2006. I rapporten finns bl a genomgång av alla riksdagsbeslut som regeringen ignorerar, sammanställd av Ulrika Franke. Där framgår att det finns hela 153 riksdagsbeslut som regeringen struntat i att genomföra. 18 beslut fattades för riksmötet 1999/2000 och 6 av dem är mer än 10 år gamla.

Det är inga små beslut som riksdagen beslutat om som man inte bryr sig om att genomföra. Två av besluten, som redan fattats av riksdagen, som regeringen struntat i, har jag redan själv skrivit om in flera artiklar och i mina böcker. Det ena beslutet handlar om reklamskatten som riksdagen vill avskaffa, men som regeringen fortfarande inte brytt sig om att se till att alla dess negativa konsekvenser försvinner, trots att reklamskatten är både är orättvis och straffar vissa publikationer, medan den gynnar andra som slipper betala.

Det andra stora beslutet handlar om den svenska bankkrisen 1987 – 1993, som är den största svenska ekonomiska rättsskandalen någonsin, där både två socialdemokratiska regeringar och en borgerlig är inblandade. Självaste Göran Persson satt med i Bankstödsnämnden där många av besluten som fortfarande är hemligstämplade togs.

Trots att den politiska hanteringen av bankkrisen har haft och fortfarande har stora negativa ekonomiska konsekvenser för både allmänheten och företagen vägrar regeringen hårdnackat att genomföra den oberoende undersökning som riksdagen redan har beslutat om. De ansvariga makthavarna under bankkrisen gör fortfarande allt för att inte bli avslöjade.

Konstitutionsutskottet har vid återkommande tillfällen uppmärksammat regeringen på att den inte hörsammat riksdagens beslut. Men det parlamentariska läget gör att den socialdemokratiska regeringen inte behöver ta åt sig av kritiken. Det måste betraktas som ytterst anmärkningsvärt att en regering med stöd av knappt fyra av tio röstande svenskar underlåter att genomföra hela 153 uppdrag som en majoritet i den folkvalda församlingen gett dem.

Detta vittnar om en grundläggande oförståelse för de demokratiska spelreglerna på vilka den svenska demokratin vilar. Som en följd av det långa socialdemokratiska maktinnehavet tar regeringen makten för given. Riksdagen har endast mycket begränsad förmåga att kontrollera den verkställande makten. Folkviljan åsidosätts, anser Ulrika Franke.

Men det är inte bara riksdagsbeslut som regeringen struntar i. Hittills har regeringen negligerat 55 procent av lagrådets varningar om bristande rättssäkerhet i lagförslag, skriver Henrik Borg i en av rapporterna.

Under innevarande mandatperiod har Lagrådet hunnit utfärda inte mindre än 31 varningar, och regeringen har ignorerat 17 av dem. Detta trots att Lagrådets granskning i de flesta fall är den enda gång lagförslag i Sverige prövas utifrån hur de kan komma att inkräkta på mänskliga fri – och rättigheter, och i fall de uppfyller de krav den allmänna rättssäkerheten ställer.

Lagrådet består av domare från Högsta domstolen och Regeringsrätten och betraktas som landets skickligaste jurister. Lagrådets funktion är också att granska regeringens lagförslag utifrån rättssäkerhets, grundlagsperspektiv mm.

Att ignorera bristande rättssäkerhet i lagförslag är allvarligt. Människor riskerar att komma i kläm och det blir allt svårare att upprätthålla Den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna i Sverige. Dessutom skapas ett demokratiskt underskott i det att förtroendet för staten, och i förlängningen demokratin, undermineras. Litar inte människorna på lagen kommer de inte heller känna förtroende för lagstiftare.

Henrik Borg påpekar också att de svenska grundlagarna är medvetet skrivna så att de ska vara tandlösa. I stället för en grundlag som tvingar politikerna att upprätthålla respekten för medborgarna och deras rättigheter har vi en svag institution – Lagrådet – och illusionen om politiker som söker råd för att garantera folkets bästa.

Som en direkt konsekvens av detta kan ingenting längre hindra regeringen från att genomdriva rättighets – eller integritetskränkande lagstiftning, såvida inte någon av regeringens politiska allierade röstar emot förslaget i riksdagen.