Varje år, under 10 års tid, var byggmästaren och entreprenören Lars Gullstedt med på bild i Aftonbladet som den person som hade den största skatteskulden i Sverige. Som om det inte räckte med det, blev han och hans barn också anhållna, misstänkta för ekonomiska brott och tvingades att delta i omfattande brottsutredningar. Rättegången mot Lars Gullstedt varade i 6 år.

Mot den bakgrunden blev jag förstås nyfiken när Lars Gullstedt själv skriver och redogör för vad som hände honom under slutet av bankkrisen i den nyutkomna boken: När banken tog för sig (Ekerlids förlag, 2006) .

Lars Gullstedt kom ursprungligen från Österbotten i Finland till Sverige 1955 med 400 kronor på fickan. Han började arbeta på olika byggen och startade så småningom eget. På 80-talet var han fastighetskung i Stockholm och en av Sveriges rikaste män. Det hela slutade dock i personlig konkurs under den svenska bankkrisen.

I När banken tog för sig berättar Lars Gullstedt öppenhjärtigt sin historia, som innehåller hetsjakt och svek, konspirationer och komplotter. Men den handlar även om entreprenörskap och en vilja att bygga något bestående.

Utan att försäkra sig om att säkerheterna hade försämrats försattes Lars Gullstedt i konkurs, enligt beslut i Eskilstuna Tingsrätt den 1993-07-05. Bakgrunden var att bankkrisen 1987 – 1993 drabbade praktiskt taget alla fastighetsägare och företagare med skyhöga räntor. Den förde med sig många personliga katastrofer. Företagare tvingades lämna hus och hem.

Bankerna tog alla tillgångarna och lämnade bara skulderna kvar.

Eländet började med att Lars Gullstedt 1992 blev kontaktad av en ny bankdirektör på S-E-B.

(Det var Gullstedts första kontakt med honom) Han meddelade att alla räntor nu skulle betalas fullt ut, även på nybyggen som pågick. Gullstedt förklarade att han hade en överenskommelse med banken om att räntorna skulle läggas till lånen i den utsträckning som inte överskottet från uthyrda fastigheter täckte, så som brukligt. S-E-B begick således avtalsbrott.

Sedan krävde S-E-B att Lars Gullstedt skulle pantsätta alla sina obelånade tillgångar i USA, liksom övriga obelånade tillgångar. Annars skulle alla krediter sägas upp med omedelbar verkan. Gullstedt ansåg att han inte hade något val. Han skrev på alla handlingar, vilket måste vara hans livs misstag.

Men även Gota Bank som vid denna tidpunkt var i mycket sämre skick en S-E-B var ute efter Gullstedts stora tillgångar. Gota Bank som var skyldig att begära sig själv i konkurs redan den 1 februari 1990, då banken inte uppfyllde sin kapitaltäckningsgrad, drev fortfarande verksamhet.

Både den dåvarande Bankinspektionen och den socialdemokratiska regeringen som redan 1990 visste om vilket skick Gota Bank befann sig, i struntade i att Gota Bank egentligen skulle upprättat kontrollbalansräkning och försättas i konkurs.

Först två år senare, i september 1992 framkom att Gota Bank inte heller då skulle kunna uppnå det lagstadgade 8 procents kapitaltäckningsgraden vid årsskiftet 1992/93. Den borgerliga regeringen som tillträdde 1991 under statsminister Carl Bildt och bankminister Bo Lundgren gjorde då, den 9 september 1992 en utfästelse att Gota Banks förpliktelser skulle infrias. Gota AB som dock inte omfattades av garantin, eftersom holdingbolaget inte påverkade betalningssystemet. Gota AB gick i konkurs.

I december 1992 förvärvade staten samtliga aktier i Gota Bank från konkursboet. I början av 1993 fick Gota Bank, som en tillfällig lösning, en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder kronor. Redan tidigare hade man löfte från politikerna om att säga upp alla krediter som inte längre passade in i bankens ”portfölj”.

Det var därför som Lars Gullstedt i likhet med så många andra företagare försattes i personlig konkurs och fick alla sina tillgångar skingrade, trots att han alltid hade betalat amorteringar och räntor ordentligt och trots att tillgångarna väsentligt översteg skulderna.

Genom uppenbart svek, från en av de anställda, hade den sista räntebetalningen till Gota betalats till S-E-B, vilket Gota Bank var väl medvetna om och därför inte sände ut några påminnelser. I stället blev han inkallad till Gota Bank för att träffa Gotas advokat och bankdirektör och fick onsdagen den 30 juni 1993 meddelande att han redan dagen innan hade begärts i konkurs vid Eskilstuna tingsrätt. Det hade skett utan några tidigare förhandlingar.

Banken hade ingenting annat att meddela än att Gullstedt, senast måndagen den 5 juli 1993, skulle ha löst alla sina lån, på sammanlagt 1,2 miljarder kronor. Blev de inte lösta inom denna tid skulle han försättas i personlig konkurs. Efter 30 års hårt arbete skulle han tvingas lämna ifrån sig alla sina tillgångar. Några anstånd beviljades aldrig. Den personliga konkursen var ett faktum.

Nu började värdesänkningen av ett fastighetsimperium som Lars Gullstedt byggt upp under alla år i Sverige och USA. Huggsexan och bankernas panikåtgärder förstörde allt som han byggt upp. Dessutom anlitade konkursförvaltaren en PR-byrå på Strandvägen i Stockholm för att skapa en annan mediabild av Lars Gullstedt än den gängse. PR-byrån lyckades få in en artikel i Svenska Dagbladet som sade att Lars Gullstedt var ”en ekonomisk brottsling i hundramiljonersklassen” På löpsedeln fanns en bild av Gullstedt med texten: ”Fastighetskungen misstänkt för grov ekonomisk brottslighet i 100 milj. klassen”

Det som drabbade Lars Gullstedt och så många andra under denna period visade sig till slut vara rena falsarierna. Men eftersom Gullstedt både försattes i personlig konkurs och fråntogs alla sina tillgångar kunde han aldrig, i likhet med så många andra, försvara sina ekonomiska intressen. Det visade sig även att skatteskulden som under 10 år förstört hans rykte som företagare var påhittad. År 2002 tog även skattemyndigheten tillbaka sina krav på honom när man erkände att de felaktigt ålagt honom 100 miljoner i skatt.

Fastigheterna som Gullstedt ägde i Upplands Väsby, var året före konkursen värderade till 2.800 miljoner kronor. Bankerna tog över allt för mindre än 600 miljoner.

Efter 6 års detaljgranskningar i brottsmålet mot Gullstedt av den omfattande verksamheten fann man naturligtvis något. Lars Gullstedt fälldes för ett bokföringsfel med böter på 4.000 kronor, att jämföras med fortkörningsböter.

Brottsmålet hade bara i tingsrätten kostat i advokatarvoden 1.252.543 kronor. Dessutom tillkommer alla kostnader för utredning från domare, utomstående revisorer, polis och åklagare ! Tala om slöseri med skattemedel.

Det är så det gick till under bankkrisen. Det är fortfarande vad sker när bankerna säger upp krediter och begär företag i konkurs. Min egen slutsats när jag läser Lars Gullstedts gripande skildring om de övergrepp han utsatts för är att nu måste det snart vara dags att Alliansen och den nya regeringen beordrar att den oberoende utredning, som skulle verkställts för länge sedan genomföra en undersökning om hur företagen behandlades under bankkrisen omgående verkställs, som Sveriges Riksdag redan har beslutat om .