[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om vi bortser från värdet av den egna bostaden har åtta av tio svenskar inte längre något eget sparkapital. Hur det har kunnat gå så illa för svenska folket skriver Dick Kling som är fil dr i nationalekonomi boken: Radhusproletärer och ombudskapitalister (Timbro Förlag, 2007) som handlar om svenskarnas förlorade förmögenheter.

Hösten 2006, under en rekordstark högkonjunktur, angav nästan vart femte hushåll att de haft problem med att få inkomsterna att räcka till det senaste kvartalet. Och fyra av tio tillfrågade hushåll uppgav att de av ekonomiska skäl hade dragit ner på sin konsumtion under det senaste kvartalet (Undersökning av Swedbank 2006)

I dag lever hälften av alla människor i Sverige ur hand i mun. De är helt beroende av en löpande inkomst. Det är ytterst få som kan leva på eget sparande. Flertalet svenskar ser själva idén att man skulle kunna ha en reserv för oförutsedda händelser för att kunna klara sig som främmande.

Därför har varannan svensk blivit proletär i ordets ursprungliga bemärkelse – kanske en radhusproletär, men utan egna produktionsmedel och eget sparande, vilket kan tyckas förvånande eftersom dagens svensk producerar tjugo gånger så mycket varor och tjänster som det tidigare 1800-talets svensk.

I stället har det blivit ombudskapitalisterna som styr och ställer. Ombudskapitalisterna förvaltar de statliga bolagen som indirekt ägs av svenska folket. Ombudskapitalisterna förvaltar det kapital som skall ge oss statliga pensioner, avtalspensioner och privata pensioner. De förvaltar också vårt privata fondsparande som vi visserligen kan disponera, men som vi inte kan använda för att påverka de företag där sparandet placerats.

Ombudskapitalisterna förvaltar också fackens strejkkassor och näringslivets konfliktfonder. De förvaltar kommunernas och landstingens bolag och andra tillgångar. En gång i tiden var det kapitalister som skapade proletariat. Nu har radhusproletärer skapat ombudskapitalism, skriver Dick Kling.

Den fråga som jag då ställer mig är varför svenskarna frivilligt avsagt sig kontrollen över sitt kapital ? Hur gick det till när förmögenhets- uppbyggnaden flyttade från enskilda individer till kollektiv ? Var vi medvetna om att det skedde och ville vi det ? Och viktigast av allt – kan vi och vill vi åter införa sparande och privatisera förmögenheterna i Sverige ? Vart har hundra års sparande tagit vägen ?

”Att vara nöjd är den största rikedomen”, lyder ett gammalt ordspråk. För alltför många människor i Sverige har det också blivit den enda rikedomen eftersom de flesta inte har något eget sparande att dra ner på som en buffert om det egna boende hotas av höjda kostnader eller minskade utgifter.

Att människor med låga inkomster inte har något sparande att ta till när pengarna tryter är kanske inte så förvånande. Men att sakna ekonomiska marginaler och ekonomisk buffert är i Sverige inte bara ett problem för låginkomsttagare. Höginkomsttagare bor ofta i storstadsområden, och de högre bostadskostnaderna där leder till att höginkomsttagarnas situation inte påtagligt avviker från låginkomsttagarnas.

En familj med goda inkomster har nästan inte heller några ekonomiska marginaler om någonting skulle inträffa. En viktig förklaring är att bostadskostnaderna generellt sett är högre i kommuner med höga medianinkomster – och då har familjerna ändå antagits bo i likadana hus.

Svenskarnas självbild som ett egendomslöst folk har blivit så stark att medierna utan ifrågasättande kan sprida berättelserna om människor som inte har någon som helst marginal för minskade utgifter eller ökade utgifter utan att dessa människors liv brakar samman. När man själv går på slak lina förstår man också hur livrädda andra kan vara för att även ett litet ryck i linan kan kasta ner dem i avgrunden.

Bland sjukskrivna och förtidspensionerade finns många som i det längsta blivit kvar på arbetsplatser där de vantrivs och slitits ut mentalt och fysiskt. Men de har inte ansett sig ha den ekonomiska buffert som krävts för att kasta loss och söka sig annan försörjning. Det ekonomiska risktagandet har upplevts som så stort eller så omöjligt, att de hellre valt förstörd hälsa och ett livslångt bidragsberoende.

Den svenska välfärdsmodellen bygger på att människor arbetar och betalar höga skatter som finansierar stora bidrags – och socialförsäkringssystem. Det tvingar många att leva på andras arbete. En alternativ modell, som Dick Kling föreslår skulle kunna bygga på att människor arbetar och sparar. Då skulle de, när de egna arbetsinkomsterna uteblev, kunna leva på sitt eget sparande medan de söker nya arbetsuppgifter, i stället för på andras arbete.

När bristerna i den ekonomiska politiken efter den svenska bankkrisen 1987 – 1993 blivit uppenbara visade det sig att de ekonomiska konsekvenserna för Sveriges del blivit extra dramatiska. Efter att ha legat i toppskiktet i den så kallade välståndsligan i OECD:s granskning av industriländer BNP per capita föll Sverige ned till 17:e plats 1994.

I en internationell jämförelse av nyföretagandet som mäter nyföretagandet i 35 länder, låg Sverige på 32:a plats med endast 4 procent av den vuxna befolkningen som var aktiva i startandet av ett nytt företag. Vad allt fler börjar inse är att utan företagare blir det inga företag och utan företag blir det inga jobb.

Vart pengarna tagit vägen och att leta efter svenskarnas förlorade förmögenheter är som att söka skatten vid regnbågens slut. Var man än gräver finns bara stoft och regnbågen går ner någon annan stans.

Men för mig framstår det som klart att den politiska hanteringen av den svenska bankkrisen där företagen offrades för att rädda bankerna inneburit den största ekonomiska katastrofen i Sveriges historia. Realkapital har förötts och företagen försvunnit eller lämnat Sverige.

Enbart de 10 rikaste svenskarna som lämnat Sverige på grund av den ekonomiska politiken hade förmögenheter på tillsammans 550 miljarder kronor.

Dick Klings budskap i boken är att den självägande svensken behöver återupprättas. Medan svenskarna förtrycks ekonomiskt finns det fortfarande stora kollektiviserade förmögenheter, om tillhör svenska folket. Återför dessa pengar till enskilt ägande så kanske det går bra att stärka ekonomin för den enskilde och på nytt få fart på nyföretagandet i Sverige.

Mats Lönnerblad

Tidningen Medborgarrätt