[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När man går in i en sekt, riskerar man att ge upp sitt tidigare liv, sina hobbyer och kontakter med sin familj och får inte umgås med någon utanför gruppen, om inte ledaren befaller en att göra det, skriver Clas Svahn i boken: Sekter & hemliga sällskap (Bokförlaget Semic, 2007)

Clas Svahn arbetar sedan 1990 som journalist på Dagens Nyheter i Stockholm. Han har länge intresserat sig för människors sökande efter svaren på de stora livsfrågorna och de risker man tar i sitt sökande efter svaren, om man i utforskandet efter sanningen, helt ofrivilligt råkar hamna i ”fel sällskap”. Trots att vi i dag lever i en högteknologisk tidsålder söker sig många människor till religioner och sekter av olika slag.

Hemliga sällskap finns i de flesta länder. Frimurare, tempelriddare och rosenkorsare anser sig alla ha rötter långt tillbaka i tiden. På sina möten utför de ritualer som ingen oinvigd får ta del av. Men också politiker har sina hemliga sällskap. Skull and Bones och Bilderberggruppen (där bl a Carl Bildt är medlem) ger världens makthavare en möjlighet att överlägga utanför all demokratisk kontroll.

Sekter som Scientologikyrkan, Jehovas vittnen och Guds barn har lockat och lockar tiotusentals svenskar. För en del människor och deras familjer har mötet med sekten och dess lära blivit en personlig katastrof. Några sekter har gått så långt som till massmord och väpnad kamp mot myndigheterna.

Clas Svahn berättar på ett initierat och tankeväckande sätt om hur vi människor dras till hemligheter och låter oss utnyttjas av sekter trots att vi borde veta bättre och hur lite svenska politiker gör för att stoppa detta. Avhoppade medlemmar från omstridda sekter som Jehovas vittnen och Scientologierna, talar om förtryck och iskall beräkning. En medlem i Moon-kyrkan ger sin otäcka bild av hur denna högerextrema sekt fungerar.

Författaren beskriver också hur religiösa sekter förvränger medlemmarnas sinnen och berättar om domedagssekter, som inte tvekar att ta livet av sina egna medlemmar. Vilka känslor man ska visa bestäms av gruppens ledare och de andra medlemmarna likasom vilka kläder man har på sig och vilken frisyr man har. Hela personligheten bestäms av ledaren. Allt fokuserar på att lösa ledarens problem. Om ledaren anser att något är fel kan vem som helst straffas och då förväntas man ta straffet som något positivt. De pengar man har ska lämnas till ledaren.

Ett gemensamt drag för flera av de destruktiva sekterna sätt att arbeta tycks vara att de själva inte litar till det egna budskapets kraft, utan lägger ner stor möda på att anpassa den nya medlemmens tankesätt till sitt budskap. Många skulle kalla det för rent hjärntvätt eller långsam indoktrinering.

En av de sekter som kritiseras hårt för sitt sätt att värva medlemmar är Moon-rörelsen eller Federationen för världsfred och enighet som den kallas i dag. I ett uttalande från en brittisk domstol har sekten beskrivits på följande sätt: ”Sekten är ondsint, vittförgrenad, ohyggligt rik, multinationell organisation som hjärntvättar unga människor, förmår dem att bli lydiga tjänare, bryter upp familjer och skapar förtvivlan hos anhöriga” En beskrivning som knappast borde kopplas samman med en kyrka.

Hur är det då möjligt att en ung människa kan snärjas av en sekt ledd av en miljardär som Moon-sektens ledare och Messias, Sun Myung Moon, som själv har utropat sig till den återfödde Jesus ? frågar författaren och ger själv svaret.

Metoden är ganska enkel. Med smicker och uppmärksamhet från unga i samma ålder får man den nya att känna sig viktig och delaktig i något stort. Vem vill inte vara med att skapa fred i världen när man är arton år ? Det är först senare, när man redan är inne i sekten nästan utan att ha märkt det, som Moon-rörelsen visar vad den egentligen står för.

På samma sätt fungerar många andra sekterna. De första minuterna, timmarna och dagarna är oskyldiga. Då handlar allt om glädje och vilken nytta man kan göra eller vilken nytta sekten kan göra för dig. I början får den nya heller inte tala med någon annan nykomling. Allt sker på sektens villkor. På många sätt liknar detta den första kontakten med en drog. När de första positiva upplevelserna börjar gå över är det nästan omöjligt att sluta.

I religionens namn verkar man kunna göra precis vad som helst. Detta blir särskilt tydligt när det gäller en sluten sekt som Plymouthbröderna där, liksom hos Jehovas vittnen, nästan alla medlemmarna föds in i sekten. Den som av egen vilja väljer att lämna Bröderna fryses för all framtid ut av den övriga familjen. – Man anses som spetälsk och som död för de andra, säger en före detta medlem.

En rad sekter har använt våld för att ”bota” sina medlemmar. I maj 1966 piskades en 17-årig flicka till döds av medlemmar ur sekten Guds verk i Ringwil i Schweiz. Det brutala mordet genomfördes på order av sektens ledare, 54 –åriga Magdalena Kohler. Kohler hade då tvingat den unga Bernadette Hasler att ”erkänna att hon haft samlag med djävulen och hur hon träffade den onde varje natt. Tillsammans med den tidigare katolske prästen Josef Stocker, 61 kallade de sig ”Det heliga paret”, Maria Magdalena och Josef.

1989 fick Aum-klubben officiell status som religion i Japan och blev snart känd som ett slags elitreligion eftersom man lockade till sig en stor mängd välutbildade män och kvinnor från de japanska universiteten. Aumsekten leddes av Shoko Asahara. ”Jag har utvalt dig att leda Guds armé !” löd ordern från Gud, som fick Asahara att slå in på sektbanan. Från kristendomen hämtade han tanken på jordens undergång i form av Harmagedon.

När undergången inte närmade sig tillräckligt snabbt beslöt Asahara att med hjälp av sina välutbildade sektmedlemmar ta saken i egna händer. Shoko Asahara ledare för sekten Aum Shinrikyo dömdes till döden för 23 mord och 16 andra brott. Mest känd blev sekten efter en gasattack i Tokyos tunnelbana 1995.

Två drag som återfinns hos många sekter är således kontroll över människor, och därmed bristande respekt för den fria viljan, samt svårigheterna att lämna sekten om man så skulle vilja. Ett tredje drag är att alla inom sekten måste tycka och tänka på samma sätt. Detta sammantaget gör att många sekter är direkt farliga för sina egna medlemmar och att olika former av hjärntvätt används av flera sekter. Inte sällan sker detta genom ett selektivt val av vilken information som medlemmen får läsa eller ta del av.

Mål och medel för de flesta hemliga sällskapen som beskrivs i boken beskrivs som tämligen harmlösa. Men det verkar skilja ett par tusen år mellan det svenska rättssystemet och sekternas grund. Och några effektiva lagar mot otillbörlig påverkan och systematisk manipulation av våra sinnen, tycks fortfarande lysa med sin frånvaro, i både svensk och utländsk lagstiftning.

Mats Lönnerblad

Tidningen Medborgarrätt