[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Oftast har dessa varit i minoritet. Endast två gånger, i valen 1940 och 1968, har socialdemokraterna fått egen majoritet i riksdagen. Det har inte varit odemokratiskt, men heller inte okomplicerat, ur ett demokratiskt perspektiv.

Att ett parti, som nästan alltid varit i minoritet, har lyckats hålla ett järngrepp om Sverige så till den grad att människors uppfattningar om företeelser och begrepp förskjuts illustrerar vikten av maktskifte i sunda demokratier, skriver Fredrik Segerfeldt och Maria Rankka i förordet till boken: Makt. Om Sveriges demokratiska underskott. (Timbro,2006)

Med boken har Timbro velat initiera en seriös och öppen debatt om Sveriges demokratiska underskott i ett tidigare perspektiv. Förlaget har därför låtit nio kvalificerade skribenter diskutera var sin aspekt på landets politiska system, som det såg ut innan det politiska maktskiftet som ägde rum hösten 2006, när den borgerliga Alliansen tog över det politiska ansvaret.

Av deras olika bidrag framgår att svensk demokrati tidigare har lidit av maktkoncentration och slutenhet. Förvaltning och rättsväsende har politiserats. Vissa mänskliga rättigheter är hotade. En del av dessa skavanker kopplar skribenterna till det tidigare långa socialdemokratiska maktinnehavet.

Per T Ohlsson som tidigare varit politisk chefredaktör för Sydsvenskan anser att det har varit med den svenska demokratin som med den svenska välfärden. En del har fungerat alldeles utmärkt. Men den vackra fasaden, tidigare omsorgsfullt polerad av det statsbärande partiet, har dolt många av de allvarliga underliggande problemen i samhället.

I Sverige har majoritetsprincipen, definierad som parlamentisk majoritet betonats så starkt att det har uppstått misstänksamhet mot juridiska gränser och kontrollmekanismer. Det har framför allt tagit sig uttryck i svag lagprövning i den nu gällande grundlagen, anser Ohlsson.

Svenska domstolar får (RF 11:14 endast vägra till tillämpa lagar som ”uppenbart” strider mot grundlagen. Sverige saknar Författningsdomstol. Både dessa viktiga frågor tas nu upp av den pågående Grundlagsutredningen.

Ett annat bra exempel som Ohlsson tar upp är de godtyckliga bedömningar som görs av Riksdagens konstitutionsutskott (KU) . Riksdagen kan besluta om åtal ”för brott i utövningen av statsrådstjänsten” (RF 12:3) Men tröskeln är alldeles för hög: statsråd kan bara åtalas om de grovt åsidosatt sin tjänsteplikt”.

Två flagranta exempel på bristfälligt ansvarsutkrävande är de obefintliga konsekvenserna av två regeringarnas olagliga hantering av den svenska bankkrisen, som måste betecknas som den största ekonomiska katastrofen i Sveriges historia. Ett annat är den socialdemokratiska regeringens obefintliga engagemang av flodvågskatastrofen i Asien på annandag jul 2004, då över 500 svenskar omkom.

Ett tredje exempel är den arrogans som ledande politikerna visar upp inför utfrågningarna i KU. Exemplet handlar om den politiska utnämningspolitiken. En av utskottets ledamöter undrade om den dåvarande statsministern Göran Persson kunde berätta hur utnämningarna går till. Persson svarade: ”Det har jag ingen som helst anledning att göra”

KU kan väcka åtal mot ett statsråd för brott i tjänsteutövningen. Ett sådant brott prövas i Högsta domstolen.(HD) Denna motsvarighet till gamla tiders riksrättsåtal används i praktiken inte längre.

I slutet av 2005 trädde FN:s konvention mot korruption i kraft sedan den ratificerats av det 30:e medlemslandet. Där stipuleras att rekrytering och befordran av offentliga tjänstemän skall ”baseras på principerna om effektivitet, öppenhet och objektiva kriterier såsom förtjänst, rättvisa och lämplighet”. Så fungerar det fortfarande inte i vårt land. Därmed blir den rådande ordningen, definitionsmässigt korrupt.

Ett annat problem som Sverige brottas med är urvattningen av offentlighetsprincipen som Christina Wainikka, som är doktor i juridik, skriver om. Hon menar att den offentliga makten urvattnar – och undergräver – på olika sätt offentlighetsprincipen. Syftet tycks vara att slippa den granskning som offentlighetsprincipen är till för att underlätta.

Sekretesslagen ändras dessutom hela tiden. Faktum är att den, sedan 1980 då sekretesslagen infördes har ändrats över 340 gånger. Varje sådan förändring har omfattat minst en paragraf, men flera ändringar har omfattat flera paragrafer.

Sekretessförordningen, som kompletterar sekretesslagen, har ändrats över 130 gånger under samma period. Under ett enda år, 2005, ändrades sekretesslagen 13 gånger och sekretessförordningen 4 gånger. Om grundlagen är ristade i sten kan man faktiskt fråga sig om sekretesslagen ens är skriven på papper.

Tommy Möller, som är professor i statsvetenskap, skriver om den offentliga förvaltningen där han diskuterar gränsdragningen mellan politik och förvaltning. Han menar att gränsdragningen verkställande maktens politiska gren (regeringen) tidigare styrt den verkställande maktens administrativa gren (förvaltningen) på ett sätt som är nytt, som det inte är avsett i grundlagen.

Det handlar framför allt om två företeelser där politik och förvaltning blandas ihop: politikerna använder utnämningsmakten för att styra förvaltningen och förment objektiva myndigheter utför opinionsbildande jobbet åt politikerna. I båda fallen konstaterar Möller att en massiv politisering av den offentliga förvaltningen ägt rum.

Min egen uppfattning efter att ha tagit del av alla intressanta inlägg i denna bok är att den nya Alliansen också måste ta till sig av den kritik som de olika skribenterna på ett analytiskt, objektivt och klartänkt sätt framför i boken. Annars riskerar man att de värsta sidorna från det tidigare långa politiska maktinnehavet, bara förs vidare på samma sätt som tidigare, utan att det sker några märkbara förändringar.

Det är nu som det finns stora möjligheter till förändringar. Den nya grundlagsutredningen förslag kommer att presenteras under 2008. Till dess gäller det att passa på att få många av de nödvändiga ändringarna till stånd, så att Sverige i likhet med de flesta andra kulturländer får en Författningsdomstol och att det diskriminerande ”uppenbarhetsrekvisitet” försvinner.

Mats Lönnerblad

Tidningen Medborgarrätt