Trots att bankkrisen kostade företagen och skattebetalarna mer än tusen miljarder och det måste betraktas som den största självförvållade svenska ekonomiska skandalen genom tiderna har den oberoende utredningen som riksdagen redan har beslutat om, inte kommit igång med sin verksamhet.

När det gäller bankskandalen och krisbankernas agerande mot sina kunder, där man tog tillfället i akt att utan någon egentlig pantrealisation stjäla kundernas företag och övriga tillgångar har det rått ”största möjliga tystnad”.

I stället är det andra skandaler som dominerat dagordningen och fångat pressens och TV:s uppmärksamhet. En av dessa är Skandia - skandalerna som jag redan tidigare skrivit om och som nu ekonomijournalisten Olle Rossander tar upp i sin avslöjande bok: ”Det kidnappade kapitalet” (Leopard förlag, 2007)

Skandalerna handlar inte bara om Skandia. Direktörernas löneexplosion utlöstes på allvar i storföretag som ABB, Astra, Ericsson Pharmacia och Stora. Men Skandia har lyckats ge bonusar och optioner, orimliga löner och ren girighet ett ansikte: Lars – Eric Peterssons.

Totalt har Skandias olika bonusprogram under några år på 1990 –och 2000-talet sannolikt kostat ca fyra miljarder femhundra miljoner kronor, vilket måste betraktas som nålpengar när man tänker på alla pengar som försvann i orätta fickor under bankkrisen 1987 – 1993. (Uppgifterna varierar. Ingen i Skandiakoncernen har velat ge någon total redovisning.)

Beloppet motsvarar hela vinsten rekordåret 1999 ! Eller, om man så vill, nästan hela förlusten i Skandias katastrofår 2002. Pengar som ledande befattningshavare har fått dela på och som de i praktiken beviljat sig själva, skriver Rossander.

Den fråga som man därför måste ställa sig är om inte bonusprogrammen i Skandia och andra bolag, liksom Percy Barneviks alltför generösa pensionsavtal med ABB, som skulle gett honom cirka en miljard om inte skandalen avslöjats flagranta exempel på en alltjämt pågående gigantisk bolagsplundring, där anställda chefer stjäl pengar från maktlösa och oinformerade aktieägare ?

Det är uppenbart, efter både bankkris och försäkringskris, att konsumentskyddet i Sverige fortfarande inte fungerar på den finansiella marknaden. Både Finansinspektionen och Konsumentverket brister i tillsynen. Konsumenternas Bank – och Finansbyrå och Konsumenternas Försäkringsbyrå som skall komplettera dessa brister är bildade av staten och bankernas och försäkringsbolagens egna branschorganisationer försvarar övergreppen, i stället för att se till att det blir nödvändiga ändringar i lagstiftningen, som försvarar kundernas intressen.

En ny lag som trädde i kraft 2004 som tillkom efter att finansbubblan avslöjat en rad rejäla skandaler och som redan visat sig verkningslös. Lagen riskerar att bli ett politiskt kraftfullt slag i luften. Lagen är tänkt att göra konsumenterna mer vaksamma och kritiska i sitt val av finansiella tjänster.

Michael C Jenssen, tidigare professor vid Harvard, USA, har i flera skrifter och uppsatser, pekat på att företagsledningar och VD numera i praktiken får betalt för att ljuga ! Budget – och redovisningssystem, som är tänkta att vara till stöd för en god förtagsledning, blir i själva verket(själv)bedrägeriets viktigaste verktyg. Det märktes tydligast under bankkrisen när Gota Bank och Nordbankens redovisningar under bankkrisen måste betraktas som rena falsarierna.

Skandia utnyttjade också tekniken när man under flera år använde sina embedded values för att redovisa till synes lysande resultat, skriver Olle Rossander. Dessutom är det alltför lätt att lägga upp sin budget på ”rätt” sätt. På så vis kan usla resultat leda till höjda bonus och resultatlöner, trots att utfallet ur företagets och aktieägarnas synpunkt blir sämre.

Ett annat sätt som föresäkringsbolaget använde sig av för att lura kunderna var genom kapitalförsäkringar. Marknadsföringen var intensiv, nästan hetsande, och byggde på möjligheten att sänka sin skatt. Många trodde också att namnet – kapitalförsäkring – betydde att kapitalet var försäkrat. Tvärtom placerades de ofta i extremt riskfyllda optioner och derivat och när IT-bubblan brast raderades kapitalet ut.

Det enda som verkligen var ”försäkrat” var bankernas och försäkringsbolagens vinster i form av höga avgifter och courtage, som både jag själv och journalisten Lars Ohlsson tidigare skrivit om i våra böcker.

Genom att inte ställa krav på sina styrelseledamöter har stat, kontrollorgan och svaga ägare bäddat för skandaler och missbruk. De svaga styrelserna har låtit sig, helt frivilligt men ofta aningslöst, bli överkörda av starka företagsledningar. Det är inte något unik för Skandia.

Därför måste enligt mitt förmenande lagstiftningen skärpas. De lagar som faktiskt finns och även gäller för den svenska finansiella marknaden måste följas. När bankbubblorna brister boksluten friseras, som under bankkrisen och Skandiaskandalen där VD:arna avslöjas med fingrarna djupt nere i syltburken, är det dags samhället reagerar och snabbt vidtar åtgärder.

Det har man fortfarande inte gjort när det gäller bankkrisen.

Att ge upprättelse åt de alla de oskyldiga företagare som oförskyllt drabbades under krisen och att beivra bankernas begångna brott under denna period, måste stå först på politikernas dagordning.