[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]


Mord och orättvisa domar
Av Mats Lönnerblad - Sundsvalls Tidning 2007-09-26

Ibland är rättvisan blind. Det framgår av John Grishams senaste och mest spännande bok: Den oskyldige mannen( Albert Bonniers förlag) Översättare: Lennart Olofsson. Boken bygger på faktiska händelser där två män döms för mord och våldtäkt, i en rättegång där alla bevis lyser med sin frånvaro. Mats Lönnerblad har läst den och drar paralleller till ett svenskt rättsfall – mordet på Catrine da Costa.

Den som tror att man i USA är oskyldig tills förklarad skyldig lär hamna i chocktillstånd. Den här boken är sann. Det är den första boken, som författaren John Grisham, som också är jurist, skrivit i en välskriven sakprosa. De som tror på dödstraff, efter att ha läst denna bok, kommer att bli tvungna att ompröva sitt ställningstagande. De som fortfarande tror att rättsväsendet bygger på rent spel kommer att bli rasande.

Boken berättar om hur en 21-årig nattklubbservitris vid namn Debra Sue Carter blev brutalt våldtagen och mördad i den lilla staden Ada i USA 1982. Under fem år kunde polisen inte lösa mordet. Av en anledning som aldrig blivit uppklarad blev Ron Williamson och hans vän Dennis Fritz senare anklagade för att ha begått mordet. Ron Williamsson dömdes till döden och Dennis Fritz till livstids fängelse för detta mord, som helt saknar konkreta bevis mot de bägge åtalade.

Fallet påminner mycket om ett liknande mordfall i Sverige. Catrine da Costas död 1984. Hur hon dog är okänt, men sannolikt blev hon mördad. Vid årsskiftet 1987/88, det vill säga tre och ett halvt år efter da Costas död, blev två läkare åtalade för att ha mördat henne.

Efter huvudförhandling under tiden 22 januari – 2 mars, 1988 samt efterföljande överläggningar fann rätten i beslut den 8 mars 1988, att läkarna var skyldiga till mord på Catrine da Costa, samt förordnade att de skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Tingsrättens beslut blev undanröjt den 22 mars 1988 av Svea Hovrätt på grund av allvarliga rättegångsfel.

Genom en ny dom av Stockholms tingsrätt den 8 juli 1988 blev bägge läkarna till slut frikända. I domskälen som inte fick överklagas, påstods de ändå vara överbevisade om att tillsammans ha styckat den döda kroppen. Efter ytterligare tre år, nämligen genom dom den 31 maj 1991, fann även Kammarrätten i Stockholm att läkarna var likstyckare och drog in deras legitimationer.

Läkarna var dock varken likstyckare eller mördare. Ingen av dem hade någonsin träffat Catrine da Costa. Inte heller var de särdeles bekanta med varandra. De hade inte träffats sedan 1982 innan de den 10 december 1987 sammanfördes av polis och åklagare för ett så kallat konfrontationsförhör. De satt då båda felaktigt häktade som misstänkta mördare.

Efter att nyss läst igenom Professor Anders Agells 110-sidiga stämningsansökan med alla bilagor till tingsrätten, där han försöker rentvå de tidigare för mord frikända läkarna som trots friande domar, dömts till livstids arbetsförbud som läkare, är jag inte förvånad över att samma fenomen som jag tidigare kritiserat svenska domstolar för även förekommer i USA. Agells stämningsansökan för att läkarna skall kunna återfå sina läkarlegitimationer kommer troligtvis att prövas i tingsrätten redan i höst.

Ett studium av de handlingar som jag tagit del av visar att läkarna utpekats som likstyckare helt utan rimliga bevis. Det visar sig också att Kammarrätten som utfärdade förbudet inte hade någon som helst kunskap om centrala moment i denna i massmedia mycket uppmärksammade gärningsbeskrivning såsom:
  – när Catrine da Costa hade dött
  – var hon hade dött
  – av vilken orsak hon hade dött
  – hur läkarna skulle ha kommit över hennes döda kropp
  – när styckningen skulle ha ägt rum
  – var styckningen skulle ha skett
  – vilket motiv som de två läkarna, som inte var personliga vänner, skulle ha haft för att gemensamt stycka en död kropp efter någon som de i så fall sannolikt också hade mördat.
 
På liknande grumliga grunder dömdes Ron Williamson och Don Fritz först för mordet på Debra Sue Carter i USA, för att senare frikännas. Man visste visserligen när hon hade dött och av vilken orsak. Men några andra ordentliga bevis för vilka som var förövarna fanns inte, trots att en annan som påstod sig vara gärningsmannen, redan erkänt mordet.

Efter kammarrättens dom i Sverige har läkarna, enligt professor Anders Agell, blivit rättslösa av två skäl.

Dels har den oerhörda formaliseringen i svensk rätt medfört att alla försök till upprättelse har avvisats utan prövning i sak av någon instans. Denna formalism kan, som i detta fall, utgöra en oerhörd fara för den materiella säkerheten, även om den i andra sammanhang – klokt tillämpad – kan befrämja rättssäkerheten.

Av särskilt intresse är att JK:s och JO:s tillsyn över domstolarnas verksamhet visar sig vara fullkomligt värdelös i detta – liksom i andra fall – då det gäller felaktigheter i domstolars materiella bedömningar; formella fel granskas dock, enligt Agell.

Redan det förhållandet att läkarna aldrig kunnat överklaga tingsrättens felaktiga och oerhört chikanerande domskäl innebär enligt professor Anders Agell ett allvarligt organisationsfel i det svenska systemet. Organisationsfel i brottsmål i allmänhet, visar sig för övrigt genom att prövningstillstånd normalt meddelas endast när en fråga anses ha tillräckligt prejudikatintresse för framtiden, samtidigt som kraven för resning är höga.

Först den 15 april 1999 friades Ron Williamson och Don Fritz från alla misstankar kring mordet i USA, men det sker utan några ursäkter eller ersättningar från dem som har felat. Ron Williamsson som redan innan rättegången var labil, blir allvarligt mental sjuk under fängelsevistelsen. Han repar sig aldrig efter frikännandet och avlider i förtid. Till slut stämmer advokaterna de ansvariga för vad de ställt till med. En uppgörelse träffas i godo. De bägge oskyldigt dömda tilldöms stora ekonomiska skadestånd.

Min förhoppning är att professor Anders Agell nu visar vägen till ekonomisk kompensation för de oskyldigt dömda läkarna i Sverige, som helt oskyldiga dömts till livstids arbetsförbud som läkare, i det uppmärksammade brottsmålet, där det är uppenbart för de flesta insatta i målet, att det är staten och myndigheterna som har felat.

Vad som framgår av både Grishams bok och Agells stämningsansökan är att det amerikanska jurysystemet och det svenska systemet med nämndemän, som skall vara med och döma i svårbedömda brottsmål, snarare stjälper en hjälper de oskyldigt anklagade.

Mats Lönnerblad

 


Informera en kollega:

Tidningen Medborgarrätt


Tack besöket och välkommen åter!
Hemsida