[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I sin bok jämför han det unga geniet, Leonard Cohen, som satt på Hydra och komponerade de berömda dikter/sånger ”Bird on the Wire” med den mogne man som långt senare skrev oförglömliga ”Hallelujah”, ”The Law”, ”Anthem”,” Tower of Song” och ”Alexandra Leaving”.

Peter Lindforss menar – på fullt allvar – att det är Leonard Cohen och inte Bob Dylan som man kommer att minnas när de sista kvistspöna brutit samman. Båda drivs de av en inre röst. Men den röst Cohen hör, menar han, tillhör ett heligt landskap till vilket ytterst få är inbjudna.

Ett landskap som sluter sig så fort man rör på det på fel sätt, ett landskap det är få förunnat att vistas i. Ett landskap där dofterna överträffar vår längtan där Den Namnlöse och Den Benämnde vistas i samma rum, ett landskap för sådana som har förmågan att ta till sig hans diktning på rätt sätt.

När Peter Lindforss blivit smittad av Cohens musik läste han också hans böcker. Cohens debutroman Älsklingsleken drabbade Lindforss med full kraft. Här finns en sorgsen uppgivenhet som talade direkt till honom.

Dagspolitiken hör inte riktigt hemma i Cohens landskap. Att han befinner sig mer på högerskalan än till vänster om mittlinjen är ingen hemlighet, men framför allt är han visionär och rebell, om än i fina gångkläder. Humorn och skepticismen finns alltid med. Politisk är Cohen även i sina sånger som ”The old revolution” (Songs From a Room, 1968) och ”Everybody Knows” (I´m your man,1988) men då med ett allmängiltigt politiskt tilltal.

Mellan varven går Leonard Cohen ner för räkning, men kommer alltid tillbaka. Som när han 1979, efter en svår period, kommer ut med den underbara såväl sufi-som judiskt kristet folksångsdoftande Recent songs. Med TV-filmen I´m a Hotel vinner han Guldrosen i Montreux 1983. På innepåsen till LPn tackar han sin mor för att hon, innan hon dog, påminde honom om den musik hon älskade som ung.

Här samarbetade han med violinisten Rafi Hakopian och oudspelaren John Bilezikjian. Det är en stor och oförglömlig skiva. Och vid sidan av ”Hallelujah” den mest uttalat religiösa som Cohen spelat in.

Why do you stand by the window
Abandoned to beauty and pride
The thorn of the night in your bosom
The spear of the age in your side
Lost in the rages of fragrance
Lost in the rage of remorse
Lost in the waves of a sickness
That loosens the high silver nerves

O chosen love
O tangle of matter and ghost
O darling of angels, demons and saints
And the whole broken-hearted host
Gentle this soul.

Hur varierad Leonard Cohen kan vara visar han när han väljer ämnet ålderdom och död i skivan Ten new songs. För Cohen är det till och med möjligt av att skriva en medryckande låt om döden. På skivan konstaterar han också att han är tillbaka på Boogie Street, dricker, röker och raggar kvinnor, men vet fortfarande inte varför.

Leonard Cohen är i dag 72 år gammal, men självironin har han kvar – blandad med ett par rejäla stänk bitterhet och självironi. Peter Lindforss tror inte det handlar om det eviga spelet med jaget och läsaren. Cohen tycks på gamla dar ha funnit åtminstone en viss harmoni som bland annat kommer till uttryck i The Book of Longing där han skriver om sig själv:

Jag hade titeln poet
och kanske var jag det
för en tid
Även titeln Sångare
förlänades mig vänligen
trots att jag
knappt kunde hålla tonen

Och när de glömda artisterna och de mindre poeterna stängt sina dörrar på Minnenas Hotell och låst om sig, sitter Leonard Cohen troligen kvar nere i salongen, kedjeröker, dricker rött vin och talar om den mänskliga naturens behov av allvar och vikten att bära dubbelknäppta, kritstrecksrandiga Armanikostymer av maffiamodell.

Kanske tänker Leonard Cohen då och då tillbaka på sin egen favoritpoet Federico Garcia Lorca som både talade till hans liv och förstörde det, på samma sätt som Peter Lindforss säger sig ha inspirerats påverkats och förstörts av Leonard Cohens böcker och poesi.

Mats Lönnerblad

Sundsvalls Tidning