[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det har nu gått mer än 20 år sedan Catrine da Costas tragiska död 1984. Hur hon dog är fortfarande okänt, men sannolikt blev hon mördad. Vid årsskiftet 1987/88, tre och ett halvt år efter da Costas död, blev två läkare åtalade för att ha mördat henne.

Genom en dom av Stockholms tingsrätt den 8 juli 1988 blev de två läkarna frikända. I domskälen, som inte fick överklagas, påstods de ändå vara överbevisade om att tillsammans ha styckat den döda kroppen. Efter ytterligare tre år, genom dom den 31 maj 1991, fann även kammarrätten i Stockholm att läkarna var likstyckare och drog in deras legitimationer.

Om läkarna verkligen hade styckat Catrine da Costas döda kropp, så var det båda eller någon av dem antingen också mördare. Det var den allmänna uppfattningen i det svenska samhället att det förhöll sig så. Denna åsikt lever fortfarande kvar i dag.

Läkarna var dock varken likstyckare eller mördare. Ingen av dem hade någonsin träffat Catrine da Costa. Inte heller var de så särdeles bekanta med varandra. De hade inte träffats sedan 1982 innan de 10 december 1987 sammanfördes av polis och åklagare för ett s k konfrontationsförhör. De satt då båda häktade som misstänkta mördare.

Numera är de bägge läkarna frisläppta men har fått sina liv förstörda. Professor Anders Agell från Uppsala som tidigare har uppmärksammat detta justitiemord, i den välskriva skriften: Anatomin av en häxprocess, (Jure) som jag redan tidigare har recenserat. Agell har också i en stämningsansökan från den 2 april 2007 yrkat skadestånd av svenska staten som inte tidigare förstått vad de ställt till med, genom att godkänna felaktiga yrkesförbud för de bägge läkarna, trots att de blivit frikända. Nu kommer äntligen denna rättsprocess upp i tingsrätten i december månad 2007.

I sin omfattande stämningsansökan på 110 sidor, jämte bilagor, beskriver Agell de skadliga rollerna i ett oerhört mänskligt och juridiskt drama om förstörelsen av två läkares liv. I ansökan framgår att två personer, vilkas falska spekulationer fått stor betydelse för yrkesförbudet. Dels var det en rättsläkare (en dåvarande docent, senare professor) som i eget intresse ville ta avstånd från och därför sätta fast sin tidigare medarbetare och ”mönsterdoktorand” för mord, t o m flera mord.

Dels var det en ”mamma”, som ville hämnas på sin förutvarande man. Hon hittade på historier om att den skötsamme unge läkaren hade begått inte bara incest mot dottern, när den lilla flickan var drygt ett år, utan också att han tillsammans med den andre läkaren mördat Catrine da Costa och styckat hennes lik.

Dessa mycket allvarliga synpunkter, kan enligt professor Anders Agell, inte ursäkta de olika felen och försummelser i statens myndighetsutövning vilka förstört de båda läkarnas och deras anhörigas liv.

Tvärtom illustrerar just de säregna omständigheterna, att det svenska rättsmaskineriet helt saknar förmåga att upprätthålla nödvändiga kvalitetskrav. Rättssäkerheten för läkarna har helt negligerats i över 20 års tid. I detta fall har rättsstaten har brutit samman i alla led.

Catrine da Costas anhöriga har för övrigt ingen nytta av att svenska staten av omtanke om rättsväsendets anseende offrar två läkare, vilka måste anses vara helt oskyldiga. Samtidigt går sannolikt en verklig mördare och likstyckare fortfarande fri och slipper ifrån allt ansvar.

Misstagen i detta mål har varit många, vilket delvis kan förklaras med den veritabla hatkampanj som de bägge läkarna utsattes för, i press, radio och TV före och under själva rättegången.

Men misstagen måste också förklaras med att den tidigare nämnde docenten skrev ett obduktionsprotokoll sedan han bestämt sig för att hans doktorand borde antas ha mördat Catrine da Costa. Detta utlåtande blev därefter ”skräddarsytt” för att kasta misstankar på han nära medarbetare och doktorand. Denne docent, senare professor, har haft en alltför livlig fantasi. Han kan dessutom beslås med lögner för sitt agerande.

Förundersökningen i brottsmålet kom genomgående att bli undermåligt. Polis och åklagare utgick för övertygelsen att läkarna var skyldiga. Samtidigt utgick man från att läkarnas sannfärdiga och rimliga berättelser innebar att de ljög.

Till polisens och åklagarens misstag under den fortsatta förundersökningen bidrog i hög grad ett utlåtande från en barnpsykiatriker och en barnpsykolog, vilka tagit sig att undersöka vad barnet som skulle ha bevittnat styckningen av liket, vid en ålder av ett och ett halvt år varit med om. De saknade metodologisk kompetens för denna uppgift och genomförde den också på att oacceptabelt sätt.

Den huvudansvarige åklagaren genomskådade inte heller inte de ofullkomligheter i förundersökningen som för honom borde framstått som tydliga. Åtalen mot läkarna i januari 1988 kom att bygga på orimligheter. En av läkarna åtalades både för mord och incest utan tillstymmelse till rimliga bevis. Den andre läkaren åtalades för mord, i realiteten på grundval av en falsk bild av hans person, vilken kommit att framkallas av polis och massmedia med den nämnde ”docenten som en tvetalande pådrivare.

För professor Anders Agell som ombud, vilken under fyra år studerat denna rättsaffär, har det varit svårt att förstå, hur två så förföljda, rätts- och fredslösa människor som de bägge läkarna, kunnat överleva. Efter att tidigare läst in mig på fallet och läst igenom hela hans stämningsansökan med bilagor och tidigare rättegångsprotokoll, delar jag hans åsikt.

I ett fall som detta räcker inte ett frikännande. Nu måste svenska staten ta sitt ansvar för två förstörda liv och ge ordentliga skadestånd till de oskyldigt drabbade läkarna.

Mats Lönnerblad
Mats Lönnerblad är vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Tidningen Medborgarrätt