Poeterna Louis Aragon (1897 – 1982) och Vladimir Majakovskij (1893 – 1930) var både älskade och hatade, i såväl sina hemländer, som utanför landets gränser. När de dog, Majakovskij genom självmord den 14 april 1930, Louis Aragon på grund av hög ålder åttiofem år gammal 1982, betraktades de bägge som nationalskalder.

Louis Aragons första diktsamling utkom 1920 och hette ”Feu de joie”. Han hörde då till de bästa av surrealisterna. Hans sista surrealistiska diktsamling ”Horra L´oural (1934) var helt inspirerad av hans kommunistiska omvändelse. Surrealisterna såg bland annat sig själva som världsförbättrare, vilket nog var ett av de starkaste skälen det som gjorde att Aragon anslöt sig till det franska kommunistpartiet, som på den tiden representerade de progressiva krafterna, för att i grunden försöka förändra det franska samhället.

Men Louis Aragan var också nationalist. Som ingen annan sjöng han Frankrikes lov. Han skrev dikter om landets tidigare ära och frihet. Några av Aragons dikter om Frankrike är de bästa han åstadkommit, men han har också blivit berömd för sina sublima kärleksdikter till sin hustru Elsa Triolet. Som den här ur Cantique à Elsa:

Vladimir Majakovskij kom att bli en av de mest betydande ryska futuristerna. Futuristerna ville återge nuets kaotiska mångfald. När oktoberrevolutionen inträffade 1917, tillhörde Majakovskij en av de stora tillskyndarna. För honom som futurist var inte framtiden bara ett slagord, utan också ett mål.

Majakovskij deltog i denna revolution genom att skriva slagord och uppmana till radikala förändringar i samhället, men skrev samtidigt några av de bästa kärleksdikterna i det dåvarande Ryssland , bl a Ett moln i byxor (1915). I hans diktning är det egna jaget och kärleken lika viktig som politiken.

Futurismen var den estetetiska motsvarigheten till den marxistiska socialismen. Majakovskij och han anhängare hävdade att konsten måste ut på gatorna. Andens revolution skulle fria människan från den gamla konstens fjättrar.

Om Vladimir Majakovskij har författaren Bengt Jangfeldt skrivit en magnifik biografi: Med livet som insats ( Wahlström & Widstrand, 2007) som förklarar fenomenet Majakovskij, bättre än någonting annat som jag tidigare läst om honom. Det är denna bok som gjorde att jag fick upp ögonen för de stora likheterna i det politiska engagemanget, mellan Aragon och Majakovskij.

Jangfeldt menar att Majakovskij är en av det ryska språkets främsta poeter och den ryska revolutionens poet framför alla andra. Med sig i kampen för ett nytt och rättvisare samhälle hade han en generation av likasinnade människor som vuxit upp med revolutionen som en allt uppslukande idé.

Majakoviskijs karriär varade tills den soliga aprildag 1930 då han sköt sig själv i hjärtat. Skottet sköt också sönder drömmen om kommunismen. Självmordet signalerade inledningen på trettiotalets kommunistiska mardröm. Till det bästa hur Majakovskijs dikter hör diktsamlingen Ett moln i byxor vars prolog ger ett bra uttryck för hans sätt att skriva:

Louis Aragons vara nära förbundet med hans politiska aktiviteter som medlem i det franska kommunistpartiet. De blandade känslor han väckte hängde lika mycket samman med detta ställningsstagande som med hans författarskap. Elsa Triolet var Aragons inspirationskälla och sambo i närmare 40 år.

Elsa influerade Agagon lika starkt, som hennes syster Lili Brik påverkade Majakovskij. Under 15 år var Lili älskarinna och musa åt Majakovskij. Aragons och Majakovskijs beundran och dyrkan för bägge systrarna framgår av alla dikter som bägge poeterna har tillägnat dem.

Den stora skillnaden mellan Aragon och Majakovskij var hur uppbunden Majakovskij var

på grund av sitt politiska engagemang. Hans poesi användes i det praktiska arbetet med att förändra Ryssland till en diktaturstat.

Kollektiviseringen i Sovjetunionen var brutal. Propagandaapparaten arbetade på högvarv. För dem som likt Majakovskij trodde på denna blodiga revolution, gav han villigt sina poetiska bidrag, både för femdagarsvecka och i kampen mot religionen. Redan innan Majakovskij tog livet av sig, hade en atmosfär av skräck börjat spridas i Sovjetsamhället.

Redan vintern 1930, sex år före Den Stora Terrorn som svepte med sig miljoner oskyldiga människor däribland 600 författare, rådde det en stor ängslan vad som skulle hända i framtiden.

Om både Louis Aragon och Vladimir Majakoviskij kan sägas, att ingen av dem var vare sig cyniska eller opportunister. Men de var politiskt naiva. I sin önskan att bygga ett nytt och bättre samhälle var de blinda för de politiska skeenden som i realiteten motverkade en sådan utveckling; inte heller var någon av dem var filosofiskt analyserande personer, vilket borde fått dem att förstå den hemska utveckling, som Sovjetunionen genomgick efter den ryska revolutionen. .