I den kritik jag riktar mot bland annat Christer Sturmark, som är ordförande i det nyligen ombildade sällskapet ”Humanisterna”, som vill försöka bortförklara både Gud och det allmänt vedertagna Gudsbegreppet, går såväl Christer Sturmark som Staffan Gunnarson, förbundssekreterare i samma förbund, till anfall mot en av mina artiklar, där jag skriver att ”verkligheten är ett medvetet levande väsen” och försvarar tron på Gud.

Genom hela historien har människan försökt att förstå den verklighet som hon lever i, som en förutsättning för att kunna förstå sig själv och sin situation. De monoteistiska teorierna tänker sig en Gud, en medveten bestående existens och ett evigt liv, som står bakom alla naturens uttryck inklusive människan.

Det är inte Sturmarks och Gunnarsons uppfattning. De tror på materialismens vidskepelser.

När de förespråkar denna ”tro” som den bästa, glömmer de bort att redovisa de många folkmord som ateisterna tidigare genomfört mot oliktänkande. Gunnarsson och Sturmark tycks utgå från att Gudstro automatiskt leder till omyndighetsförklaring och förtryck. De anser tydligen att det är först, när människan har befriat sig från religionen, som hon kan bli en självständig individ.

De verkar hysa uppfattningen att religiösa människor inte tänker. Eller att ateister går fria från tro? Ateisten tror väl åtminstone på ateismen ?

Deras argument har föga stöd i den historiska erfarenheten. Både i Mao-Tse Tungs Kina och i Sovjetunionen under Vladimir Lenin och Josef Stalin hade man, efter den ryska revolutionen 1917, ”befriat sig från religionen”. Men som är bekant lyckades man inte på det sättet skapa självständiga individer. Inte ens när man genomförde folkmord i stor skala på oliktänkande.

Det är också sant att människan utnyttjat Gudstron för maktens syften, vilket rimmar illa med religionen, som hänvisar till broderskap, kärlek och medmänsklighet.

När man läser Gunnarsons och Sturmarks argument kommer man osökt att tänka på sofistens (vishetslärarens) Protagoras (cirka 480 f kr) klassiska homo-mensura-sats : ”människan är alltings mått för allt”. Det är emellertid att göra det alltför enkelt för sig. Man hamnar i en motsägelse. En sats som Platon tolkar så att innebär förnekelse av all objektiv och positiv kunskap.

Det sorgliga med dagens situation är ateisternas blinda förnekelse av Guds existens. Man glömmer då, att ateismen också är en ”mall”. Även den ateistiska religionen har ställt till med mycket elände. Folkmorden i det forna Sovjetunionen och i Maos Kina som jag nämnde, är bara två exempel.

Att fråga efter livets yttersta orsak och mening tillhör människans natur. Redan som småbarn ställer vi grundfrågorna. Därför kan religion inte utrotas, hur gärna Sturmark och Gunnarson vill. Man kan lika gärna försöka utrota behovet av luft.

Många vetenskapsmän tror på Gud. Vem kan leva utan tro ? Alla tror, även ateisten. Frågan är bara vad vi tror på. Blind tro på bibelordet eller blind tro på ateismens dogmer, materialism och positivism. Vore det inte bättre om vi försökte hitta något bättre att hålla oss till ?

Det behöver knappas sägas, att religiös bokstavstro, fundamentalismen och terrorhandlingar iscensatta av fanatiska grupper inte kan försvaras. Men att kasta ut barnet med badvattnet är ingen lösning.

I boken: Understandig Reality (John Carpenter Publishing, 1999) som han skrivit tillsammans med engelsmannen Philip Booth utvecklar Hlatky sina teser att vi inte kan förstå verkligheten vi lever i, om vi inte också lär oss förstå den yttersta orsaken.

Vi måste också logiskt lära oss förstå och enas om, varför vi i vissa former bara förnimmer naturen som enbart materierörelse och strålning, i andra former som uttryck, näring, förökning, växt, orienteringsförmåga och i sitt fulla uttryck som mänsklig förståelseförmåga.