[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I samband med att Nordbanken, då banken själv varit på obestånd sedan länge, under år 1991 lade beslag på en del av Erik Pensers stora tillgångar, utropade sig redan då Nordbankens dåvarande ordförande Björn Wahlström Nordbanken som vinnare i denna tvist. Det skedde med de beryktade orden: ”Penser är slut. Hans epok är slut. Han är pank. Han är färdig Han har inte en krona på fickan, men det är inte vårt problem”

Det var så storbankerna gjorde med sina kunder under den svenska bankkrisen, när man öppet och i massmedia förtalade sina kunder, genom att antingen påstå att de var på obestånd (när det i själva verket var bankerna som var på obestånd) eller var grovt kriminella. Ibland vågade bankerna inte uttala sig öppet för pressen, mot sina gamla trofasta kunder, vars tillgångar man ville lägga beslag på. Då valde man i stället att förtala kunderna i olika olagliga register, som jag tidigare skrivit om i Svenska Dagbladet och i mina många böcker om bankkrisen.

Sedan upprepade domstolarna vad bankerna sagt före rättegångarna i olika domar och rättegångsprotokoll, som jag tagit del av. Utan att ha någon bevisning, utan att bankerna kunnat bevisa att säkerheterna hos deras kunder hade försämrats. Det var också något som Erik Penser fick känna av i hovrätten, i hans stora tvistemål mot Nordbanken.

I hovrättens dom i Erik Pensers mål mot Nordbanken i Svea hovrätt den 28 juni 2002 påstår hovrätten att Erik Penser saknade ekonomiska möjligheter att finansiera lösen av pantsatta Nobelaktier. Det sker mot bakgrunden av Björn Wahlströms tidigare uttalade i pressen. Hovrätten yttrar sig i frågan, utan stöd av vare sig skriftliga bevis eller vittnesmål, i en av Sveriges genom tidernas dyrbaraste rättegångar, som hittills kostat Erik Penser över 100 Mkr. Trots alla mycket grova rättegångsfel i hovrätten, är målet ännu inte prövats i högsta rättsinstans.

Hovrätten skriver också: ”det framgår av utredningen att Erik Penser kort före köpen i september begärde att få lösa panten, men det framgår också att han inte hade ekonomiska möjligheter till detta”

Hovrättens konstaterande angående Pensers ”ekonomiska möjligheter” som man i praktiken inte hade någon kännedom om, är felaktig och saknar grund. Det framgår varken av skriftliga bevis eller av vittnesmål att Penser i september 1991, saknade möjligheter att lösa de pantsatta Nobelaktierna. Således tillåter sig hovrätten att i en så stor och viktig rättegång fabulera fritt i en dom, kring något som man inte alls känner till.

I stället för att förhandla med Penser faxade Nordbanken till Penser att man avsåg att ”utnyttja den option Ni angivit” att köpa Yggdrasil och tre systerbolag för en krona styck. Nordbanken vägrade i själva verket att lösa panten, trots Erik Pensers uttryckliga begäran.

I själva verket är det så, vilket domstolen också borde känna till, att pantlösen ej får förvägras eller nya villkor uppställas för pantlösen omfattande andra lån än de pantsättningen skett för. Mot detta har Nordbanken, brutit och domstolen inte velat förstå.

Oaktat Erik Pensers ekonomiska möjligheter att finansiera lösen av pantsatta Nobelaktier saknar det också betydelse i sakfrågan. Pantsättare behöver efter vägrad pantlösen ej styrka sin betalningsförmåga, vilket hovrätten inte heller velat ta till sig, av någon anledning som jag inte heller känner till.

Därför borde snarast den oberoende utredning som riksdagen redan har beslutat om, men som Regeringen Reinfeldt fortfarande inte verkställt, också ta reda på hur det kan komma sig att domstolarna tillåts göra så många och uppenbart grova rättegångsfel i ekonomiska mål, som bankkunderna med befintlig svensk lagstiftning, borde ha vunnit.

Hur det kan komma sig att svenska domstolar, i de flesta fall jag tagit del av, helt ogenerat går bankernas ärenden ? Det är en gåta som jag fortfarande inte fått något godtagbart svar på.

Mats Lönnerblad
är vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen

Sundsvalls Tidning