[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Konflikter som gäller för att vara religiösa handlar oftare om ekonomiska fördelar och personlig makt. Och det var inte vår tid som uppfann fenomenet: medeltidens härskare var minst lika sluga i att använda religionen för egna syften, skriver Mats Lönnerblad.

En del maktmänniskor vill inte gärna ha några andra gudar än sig själva. De sätter gärna grimma på religionen, för att kunna använda den till sin egen ekonomiska fördel, och utnyttjar den religiösa rörelsen för sina egna politiska syften. Ändamål som sedan helt oförskyllt läggs religionen till last.

Så har det varit under historiens gång. Och så är det tyvärr fortfarande. Det räcker med att studera hur några olika kungadömen i Europa under forna tider utnyttjat religionen, bara för att stärka den egna kungamakten och själva vinna ekonomiska fördelar.

Den person som jag först tänker på i dessa sammanhang är Filip IV (1268 – 1314) av Frankrike, även kallade Filip den sköne. När påven Bonifatius efterträdare Benedikt den XI avlidit 1304 lyckades Kung Filip genomdriva att till hans efterträdare som påve utsågs Klemens V, som tidigare hade varit ärkebiskop i Bordeaux. Han såg därefter till att den nye påven, i allt rättade efter konungen.

Till och med genom att tvinga de romersk-katolska påvarna att flytta till Frankrike. År 1309 lät Filip den Sköne flytta kyrkans högsäte från Rom till Avignon i södra Frankrike. Genom denna taktik inleddes något som fortfarande kallas för påvarnas ”babylonska fångenskap”.

Filip den sköne var skyldig Tempelherreorden mycket pengar. Genom Klemens V skändliga medverkan lyckades Filip IV slippa ifrån sitt betalningsansvar, få Tempelherreorden upplöst (1312) varefter han kunde tillägna sig en stor del av Tempelriddarnas gods och rikedomar. Tempelherreorden hade tidigare varit den katolska kyrkans lydigaste tjänare. Deras huvuduppgift var att skydda pilgrimsfararna i Jerusalem. Nu ansågs de för att vara kättare och förföljdes och dödades.

Tempelherreordens siste stormästare Jacques de Molay var en av de första att bli offer för den korrupte konungens planer med att förgöra hela Tempelherreorden. Han häktades fredagen den 13 oktober 1307, torterades och förhördes av storinkvisitorn Imbert, som var en självsvåldig man och Filip IV personlige biktfader. Han fick direktiv direkt från kungen hur han bäst skulle kunna hjälpa till att krossa Tempelherreorden som hade existerat i nästan 200 år.

Kuppen lyckades. På bara några månader hade Filip IV lyckats fängsla närmare femtusen tempelriddare i Frankrike. Fler förföljdes i både Frankrike och utlandet. Det flesta blev av med sina egendomar. Många torterades och avrättades. Själv brändes den siste stormästaren Jacques de Molay på bål år 1308 utanför Notre Dame i Paris, trots att han var helt oskyldig, vilket Kung Filip visste om.

En annan lika temperamentsfull regent som använde religionen för sina egna syften var Henrik VIII av England.(1491-1547). Han var impulsiv ända fram till nyckfullhet, sinnlig och grym. De kostsamma krigen som han involverade sig i gjorde England till en maktfaktor i Europas internationella politik, men hade samtidigt inte gett honom några större ekonomiska fördelar eller landvinningar.

Avgörande betydelse, för både hans inre och yttre religiösa politik, fick Henrik VIII:s första beryktade skilsmässa från sin hustru Katarina, vilken han ville bli kvitt för att i stället gifta sig med sin älskarinna, Anna Boleyn, för att kunna erhålla en manlig tronarvinge, vilket bland annat medförde att konungen blev bannlyst av påven.

Henrik VIII lyckades ändå med att få den engelske ärkebiskopen att förklara hans första äktenskap ogiltigt, för att senare gifta sig med Anna Boleyn som han också lät kröna till drottning, för att några år senare avrätta, genom att påstå att hon skulle ha varit honom otrogen.

Påvens bannlysning hade fått Henrik VIII att hata den katolska kyrkan. Ingen skulle våga ifrågasätta ”Den Kungliga överhögheten”. Det visade sig snart vara hans enda strävan med den egensinniga kyrkopolitiken. Med blodig stränghet förföljde han sedan under resten av livet både motsträviga katoliker och protestanter som inte gillade hans åsikter. Han lät till och med fängsla sin egen före detta duglige kansler, Sir Thomas More, som kraftfullt vågat ta avstånd från Henrik VIII olika försök att sätta sig över religionen.

Thomas More hade redan tidigare gjort sig obekväm hos Kungahuset, i sin egenskap av advokat. Han hade framgångsrikt vunnit några stora mål mot Henrik VII, i några av hans oskäliga skatteyrkanden mot sina undersåtar. Men det var Mores vägran att erkänna Konungens överhöghet över kyrkan – och att han inte kunde erkänna den nya tronföljden för Anna Boleyn – som gjorde att han ställdes inför rätta och anklagades för högförräderi. Han förklarades skyldig och dömdes att hängas. Henrik VIII mildrade sedan dödssättet till halshuggning.

Till sin rådgivare hur han bäst skulle hantera de starka religiösa strömningarna i England valde Henrik VIII Thomas Cromwell. Han ställde genast hela sin rådighet och hänsynslösa kraft till konungens förfogande. På samma sätt som Klemens V i Frankrike hjälpte fram Filip den sköne, blev Cromwell konungens lydiga verktyg i striden mot den oberoende katolska kyrkan i England, som på konungens initiativ hade lösgjorts från Rom och ställts under hans egen makt.

Thomas Cromwell gick fram med sådan kraft att han verkar ha inhämtat sina politiska kunskaper ur Macchiavellis ”Fursten”. Han försvarade den orättfärdiga avrättningen av Thomas More, befallde att alla präster skulle predika ”supremati-läran”, där konungens makt inte längre fick ifrågasättas av prästerna. Genom sin hänsynslöshet och girighet gjorde sig Cromwell allmänt hatad, framför allt bland katolikerna.

Till slut föll Thomas Cromwell på eget grepp. Henrik VIII gjorde sig då av med sitt förbrukade verktyg. Cromwell dömdes för högförräderi, tagande av mutor och spridandet av kätterska böcker. Cromwell halshöggs den 28 juli 1540.

Samtida med Henrik VIII var vår egen Gustaf Vasa. (1496-1560) Frågan är om han inte inspirerades av den engelske monarken, när han passade på att öka intäkterna både till sig själv och staten, på kyrkans bekostnad. Hans första anslag mot kyrkan fattades på uppmaning av Gustaf Vasa av riksdagen i Västerås 1527. Gustaf Vasa hade också förstått att han måste få in mer pengar från kyrkan, för att också kunna genomdriva för Sverige nödvändiga politiska beslut.

Riksdagsbeslutet innebar att Gustaf Vasa gjorde sig själv till kyrkans överhuvud i stället för påven. Han ställde många av de högre prästernas inkomst till konungens förfogande och lade beslag på en del av kyrkans gods. Mot sådant maktspråk hjälper ingen religion, vare sig då eller nu.

Vad historien visar var att de tre konungarna åstadkom mot religionen var i högsta grad orättfärdigt. Tempelherrarna anklagades för sodomi, vilket alla förnekade. Denna anklagelse togs sedan tillbaka. Vidare anklagades de för att ha en initiationscermoni som måste betraktas som kätteri. Slutligen, i augusti 1308, fick en påvlig kommission höra ledarna inom Tempelherreorden förklara sig.

Påven drog slutsatsen att initiationsritualen inte var verkligt blasfemisk, som Kung Filip påstått. Han gav fullständig absolution och Tempelherrarna fick åter motta nattvarden. År 1314 lät emellertid Kung Filip ändå avrätta ledarna, bl a Jacques de Molay. Några protester från påven den gången förekom inte vare sig före eller efter de många avrättningarna.

Protokollen från de påvliga förhören med Tempelherreordens ledare – det s k Chinon-pergamentet – var känt redan på 1600-talet, men kom senare att gömmas undan i Vatikanens arkiv för att återupptäcktes i Vatikanens arkiv år 2001 av Professor Barbara Frale, som arbetade i Vatikanen.

Sir Thomas, som attackerades av Henrik VIII för att han motsatte sig kungens skilsmässa, måste först offra både sin frihet sitt stora hushåll för att försöka rädda sitt eget skinn. Men det räckte inte. Det var först när Kungen också försökte tvinga honom att ge upp sin egen integritet, som han valde döden, i stället för att fortsätta att leva under den tyranniske Henrik VIII. Han blev också helt oskyldig dömd till döden.

I sin bok om Drottning Kristina (Askild & Kärnekull, 1982) slår Sven Stolpe fast redan i prologen att den svenska reformationen under Gustaf Vasas styre genomfördes med oerhörd brutalitet. Resultat blev en katastrofal kulturell nedgång för hela Sverige. För att berika sig själv och sina proselyter, lät Gustaf Vasa sina rovriddare plundra klostren och förstöra en stor del av det svenska kulturarvet.

Gustaf Vasas mångskiftande liv var fyllt av både segrar och lysande framgångar, men samtidigt av brutalt våld, och utnyttjande av religionen för sina egna politiska syften, där han också tillät stora övergrepp och våldsdåd mot religionens utövare.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
och i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Sundsvalls Tidning