[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Boken är skriven i romanform av Emelie Andersson Adamovic som är civilekonom med bakgrund i konsultbranschen, med inriktning på hälsosektorn, och hennes make Aleksandar Adamovic, som under de senaste 10 åren arbetat på olika investmentbanker i Stockholm och London. Senast arbetade han som tradingchef på investmentbanken Carnegie.

Att författarna hämtat inspiration från makens egen verklighet är helt uppenbart. Men det gör inte boken mindre spännande, eftersom de som följer med vad som händer i den svenska bank- och finansbranschen redan känner till bakgrunden, utan att tidigare fått ta del av de drabbades situation, som författarna nu fått tillfälle att redogöra för på ett lysande sätt.

Att boken handlar om investmentbanken Carnegie är det ingen tvekan om. Sedan sommaren 2007 pågår stora ekonomiska tvister med två avskedade handlare vid Carnegies tradingavdelning. De har utpekats som ansvariga för en kraftig övervärdering av bolagets tradingportfölj. De två handlarna i sin tur stämde sin förra arbetsgivare, eftersom de anser att de blivit felaktigt avskedade, och att deras agerande hela tiden varit sanktionerat av ledningen.

De som talar för handlarna i denna fråga är att Carnegie under de senaste åren alltmer gått över till att applicera en teoretisk värdering av sin tradingportfölj. Denna värdering kunde i givna tidpunkter skilja sig från marknadsvärderingen. Carnegie har tidigare rapporterat till börsen att alla stora positioner kontrollerades extra noga av företagets ekonomi – och riskavdelning. Carnegie har således tidigare ansett att den värdering som man nu inte längre vill kännas vid, helt enkelt var godkänd.

Ändå genstämde Carnegie de två handlarna eftersom man anser att den bonus för 2006, som betalades ut till männen på närmare 11 miljoner kronor var felaktig. Enligt Carnegie baserades bonusen på de siffror som efter Carnegies interna utredning visade sig vara kraftigt övervärderade.

De två arbetsrättsliga målen är en konsekvens av denna tradingskandal, som ledningen för Carnegie offentliggjorde med pukor och trumpeter i maj 2007, där bolagets egna interna beräkningar skulle ha visat att tradingportföljernas resultat i själva verket hade övervärderats med ofattbara 630 miljoner kronor.

Det är således hur man hanterar och värderar en värdefull tradingportfölj på cirka 55 miljarder kronor som boken handlar om. Författarna hävdar att Carnegie som i boken kallas för Fina Firman, agerat i panik och tvångsstängt positioner som om Firman fortfarande hade ägt dem, skulle ha inbringat den största tradingvinsten någonsin i Skandinaviens historia.

Vad som gör det så svårt att förstå den snabba försäljningen, som ledningen beslutade om, är att portföljen som Fina Firman (Carnegie) byggt upp var en finansiellt långsiktig investering från företagets sida. Optioner är rörliga instrument som kräver kvalificerade människor med förståelse för instrumenten och alla de olika faktorer som påverkar optionernas värde. Dessutom kräver en stor och komplex portfölj ständig övervakning av ansvariga handlare.

Varför fick de då inte fullfölja sitt givna uppdrag ?

Till skillnad från aktier fanns heller inte någon exakt kurs för varenda option eftersom optioner inte heller är likvida på det sätt som en aktie är. Det går därför inte att enbart värdera optionerna efter marknadspris, då någon rättvisande sådan sällan finns.

För mig är det också lätt att förstå att om man basunerar ut till hela marknaden att en så stor tradingportfölj skall säljas ut omgående, som ledningen för Carnegie bevisligen gjort sig skyldiga till, är det som att spela poker med öppna kort. Då finns det heller inga köpare som kommer att betala ens i närheten av det rätta priset. Det vore ju som om alla grannarna på gatorna i ett och samma kvarter skulle lägga ut alla villorna till försäljning samtidigt.

Författarna hävdar att i stället för att vårda den personal de hade och komplettera gruppen genom att anställa ytterligare kompetent folk på tradingavdelningen och fortsätta att sköta portföljen har ledningen för företaget ägnat sig åt att smutskasta två handlarna och deras chef som redan tidigare sagt upp sig för att börja hos en konkurrent.

Den portfölj tradingchefen och hans bägge medarbetare mödosamt under flera år hade byggt upp, tvångsförsåldes på bara några veckor med stor förlust. Det var främst dessa försäljningar som orsakade den stora förlusten i Carnegie på 630 miljoner. Att ledningen efteråt anklagar de tre på tradingavdelningen i en stor mediakampanj i press och TV för att de skulle ha orsakat dessa stora förluster, när de i själva verket aldrig deltagit i några beslut om tvångsförsäljning, får åtminstone mig att ifrågasätta riktigheten i ledningens påståenden.

Det anser tydligen också aktieägarna och Finansinspektionen. Den 7 april 2008 beviljades Carnegies förra styrelse med ordförande Christer Zetterberg och VD Stig Wilhelmson inte ansvarsfrihet på investmentbankens årsstämma. Beslutet öppnar för rättsligt efterspel, där de tidigare ledamöterna i ledning och styrelse nu också kan stämmas.

Ansvarsfrågorna kring förra årets stora tradingskandal som kostade Carnegie 630 miljoner kronor i nedskrivningar och 50 miljoner i böter från Finansinspektionen, riskerar därför att slå tillbaka mot både ledning och styrelse, i den förlust- och skandaltyngda investmentbanken.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
och i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Sundsvalls Tidning