Regeringen och myndigheterna i Sverige måste se till att inte kapitalförstöringen vi upplevde i Sverige på 1990-talet upprepar sig. Då tvingades många livskraftiga småföretag och livsverk läggas ned. De senaste dagarnas utveckling är oro­väckande. Företagarna får allt fler samtal från oroliga medlemmar som berättar om indragen eller kraftigt sänkt kredit.

Tillväxten och sysselsättning bärs i så stor utsträckning upp av småföre­tagen. Småföretagens betydelse i eko­nomin är större än vad många tror. När­mare 80 procent av företagen har färre än 50 anställda. Dessa småföretag svarar för närmare 1,5 miljoner syssel­satta, att jämföra med 0,9 miljoner i företag med fler än 200 anställda.

Sverige måste därför se till att ban­kerna inte upprepar misstagen från 1990-talskrisen genom att ta livet av ett stort antal småföretag får att rädda sitt eget skinn.

Ett positivt steg får småföretagarna togs i helgen i Paris då ledarna för Europas största länder träffades för att diskutera vad som kan göras får att motverka finanskrisen. Ledarna kräv­de att EU skulle öppna en lånefond på 310 miljarder kronor får de småföretag som drabbas av kreditkrisen. Åtgärder behövs även i Sverige.

Den finansiella kris som vi nu ser sprida sig i USA och Europa har stora likheter med den kris vi upplevde i Sve­rige på 1990-talet. Problemen har sina rötter i en alltför snabb monetär expansion, för låga räntor till dåliga låntagare i USA, en premiering av lån i stället får eget kapital och tillkomsten av nya instrument på finansmarknaden. Alltför få har förstått sig på des­sa komplicerade instrument och alltför många har trott att de har varit av pri­ma kvalitet.

Risken är stor att det blir låntagar­na och synnerhet småföretagen som får betala för krisen. I den senaste bankkrisen på 1990-talet gick banker­na mycket hårt fram. Det sades att cirka 60 000 företag sattes i konkurs under åren 1987 - 1993 efter ensidiga beslut från bankernas sida och med ett stort antal fårlorade jobb som fåljd.

Bankerna ser nu över sin riskexpo­nering mot företagen och de begär in nya säkerheter och snabbare återbetalning. I slutänden kan bankerna ensi­digt säga upp lån till småföretagen. Det kan komma att gälla krediter där före­taget sköter såväl amortering samt rän­tebetalningar på ett oklanderligt sätt, men där banken ensidigt bedömer ris­ken för ett fallissemang som alltför stor.

Den svenska banklagstiftningen skiljer sig i detta avseende från vad som gäller i andra EU-länder och ger bankerna i vårt land en avsevärt större makt. I andra länder finns möjligheten att säga upp ett lån från långivarens sida men banken kan bli skadestånds­skyldig om uppsägningen av lånet vållat företaget skada.

En bank är i allmänhet ett företags största långivare. Banken har säkerhet i företagshypotek eller inteckning i fast egendom. Därmed bestämmer banken om ett företag ska sättas i kon­kurs eller rekonstrueras genom ned­skrivning av lån, omorganisation, eller byte av ledning eller ägare. I normala tider är det möjligt att dessa insolvens­processer fungerar hyfsat. I finanskris­tider är riskerna mycket stora att ban­kerna går alltför hårt fram.

Företagen riskerar då att sättas i konkurs när hela riskbilden snabbt förändras. Bankerna har vanligtvis prioriterade fordringar och sätter där­för sitt eget bästa framför företagets eller andra fordringsägares intresse. För företagaren innebär detta ofta att ett livskraftigt företag och ett livsverk läggs ned. Under 1990-talskrisen led­de konkurserna till en kapitalförstöring som kostade samhället långt mer än finanskrisens direkta kostnader.

Regeringen, Riksbanken, Riksgäl­den och Finansinspektionen måste på olika sätt se till att bankerna inte gör sig skyldiga till samma ödesdigra misstag som vid 1990-talskrisen då ett stort antal småföretag tvingades omkull.

Förslaget att skapa en fond får små­företagen på EU-nivå är vällovligt, men otillräckligt för de svenska små­företagen. Något liknande bör göras inom i Sverige för att hindra en olycklig utveckling där småföretag i onödan sätts på obestånd.

Om ingenting sker, hotar dagens finansiella kris att snabbt och kraftigt sprida sig till den reala ekonomin med dramatiska kostnader inte bara för småföretagen utan för sysselsättning, tillväxt och välstånd i stort.

Anna-Stina Nordmark Nilsson