[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Vårt överdrivna förtroende för att staten och politikerna ska skydda oss från allt ont kan ge bakslag, menar Mats Lönnerblad. Han har läst David Eberhards bok I trygghetsnarkomanernas land.

1948 skrev George Orwell romanen "1984" om det totalitära samhället där storebror(staten) ser allt vi gör.

Länge har man raljerat omkring att storebror ser oss, men det är först på senare tid, i och med införande av nya förbud och övervakning av allmänhetens göranden och låtande, som faktiskt inte syftar till annat än ren maktutövning, som romanen blir verklighet.

En sådan övervakning möjliggörs av FRA-lagen, (Avlyssning från Försvarets Radioanstalt), där Försvarets Radiosanstalt får möjlighet att läsa och avlyssna telefonsamtal, sms, e-post, chattinlägg och annan telefon- och datatrafik i kabel.

Om svenska staten, som lägger sig i allt vi gör, har David Eberhard skrivit en avslöjande bok. Han är överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans sjukhus. I sin mycket uppmärksammade bok "I trygghetsnarkomanernas land" som handlar om Sverige och det nationella paniksyndromet, tar han upp några av de stora politiska felstegen i det moderna svenska samhället. Det är en nyttig och omtumlande bok, som jag gärna rekommenderar för läsning.

Det förefaller som pappa staten i Sverige skyddar oss mot allting som är otryggt och bedöms som farligt. I sådana fall kan också staten medvetet bedra oss, utan att man bryr sig.

Grunden för den uteblivna viljan att våga satsa kan sägas ha flera tydliga orsaker till det nationella paniksyndromet. Först och främst har lärarnas status devalverats utan motstycke under de senaste 50 åren. Deras handlingsfrihet är i dag i stort sett obefintlig.

Dessutom lär man sig redan från barnsben att det är fult att tävla i skolämnen, en brist som försämrar de blivande företagarnas kunskaper och förmåga till konkurrens. Det har i sin tur lett till att man tagit bort betyg i tidiga årskurser och minimerat antalet betygssteg. Vi fostras därför att bli likadana. Lika dåliga.
Vi svenskar har fått lära oss att trygghet är det viktigaste i livet. Därför kan man inte försätta sig i en situation då man frivilligt tackar nej till en trygg anställning till förmån för en osäker värld som egen företagare. En värld som är undantagen från arbetslöshetsersättning och stora bidrag, om man misslyckas.

Och som grädde på moset finns trygghetslagar för arbetare som gör det närmast omöjligt att bli av med någon olämplig. Och helt omöjligt att avskeda någon på grund av för ringa prestationer (under förutsättning att det inte är absurda skillnader i arbetsförmåga), oavsett om det drabbar företaget eller inte. Den vetskapen kan få den modigaste att dra tillbaka sina projektpengar och i stället ta ett lönearbete, skriver David Eberhard.

Det kanske är en av förklaringarna till varför svenska högskolestudenter hellre går arbetslösa än startar egna företag. En utredning av professor Johan Wiklund visade att bland sistaårsstudenterna på en ingenjörshögskola är den enda drömmen att få en fast anställning. I andra hand önskade de fortsätta studera. Egenföretagande är det sista de väljer.

På frågan om vad de fann troligast efter examen, visade det sig att eget företagande till om med kom efter arbetslöshet. Och statistiken talar samma språk: 2005 lämnades endast 32 patentansökningar per 100 000 svenska invånare in till Patent- och registreringsverket, att jämföra med 210 årligen under hela 1960- och 1970-talen.

Författaren anser att staten genom sin överdrivna vilja att lägga till rätta allas våra liv på det sättet faktiskt urholkat all framåtanda och naturliga drivkraft. Set ser han som ett av de allvarligaste tecknen på att trygghetsnarkomanin börjat styra allas våra liv på ett sätt som inte längre är acceptabelt.

I hela västvärlden har vi under hela efterkrigstiden successivt tagit ifrån befolkningen funktionella strategier för hur man hanterar livet. Ska vi ha lättare att överleva, måste vi på nytt lära oss att göra riskbedömningar. I det svenska trygghetsnarkomana samhället sker i stället en gradvis infantilisering där ansvarstagandet först hos föräldrarna, men sedan hos de växande barnen, sker genom införandet av förbud snarare än genom förnuft. Barnen lär sig inte vad som är farligt och föräldrarna kan varken uppfatta eller bedöma risker.

Det stora felet är att vi luras genom att försöka dölja alla skillnader mellan människor och inte låta den starke växa. Den strategin kväver också dem som den starke ska skydda. Det är rädslan för död och utslagning som gör oss svenskar alltmer livlösa.

Genom barndomens övervadderade värld, via skolans underkontrollerande riktlinjer, till de vuxnas infantiliserade arbetsliv går en röd tråd av överdriven omsorg, baserad på panik inför det krävande och möjligen farliga.

Jag delar författarens uppfattning om att statens kvävande omsorger om sina medborgare gör att svenskarna försvagats, både andligt och ekonomiskt, till den milda grad att vi inte längre vågar satsa på att utveckla oss själva för att bli företagare och själva råda över våra liv.

När det sedan kommer verkliga kriser är staten vare sig beredd eller förmår att axla sitt ansvar. Det visar såväl den politiska hanteringen av den svenska bankkrisen 1987 – 1993, som hanteringen av Estonias förlisning och tsunamikatastrofen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen