[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När investmentbanken Carnegie föll var det på grund av dåligt skötta affärer. Det skulle aldrig en annan Carnegie, med förnamnet Andrew, ha tillåtit, skriver Mats Lönnerblad.

Skotten Andrew Carnegie (1835-1919) invandrade till USA som fattig tolvåring. Han skapade Carnegie Steel Company och blev med tiden stormrik stålmagnat. Carnegie blev också en av de största donatorerna någonsin. I sin bok Rikedomens evangelium berättar han hur man bär sig åt.

Andrew Carnegie är ett lysande exempel på den amerikanska drömmen: att med två tomma händer arbeta sig upp och skapa en förmögenhet. Han var mycket begåvad inom flera olika områden, inte minst verbalt, och han var en ofta anlitad föredragshållare. Han publicerade ett stort antal artiklar och några böcker, företrädesvis i syfte att dela med sig av sina kunskaper.

Stor rikedom är inte någonting man behöver sträva efter, hävdade han. Det är inte sparandets mål eller människans plikt att förvärva miljoner. Det är inte heller någon dygd att föresätta sig detta som ett mål. Att lägga miljoner på hög är girighet och inte sparsamhet.

En människas första plikt är att skaffa sig en nödtorftig bärgning och bli oberoende. Men det räcker inte. Det är också hans plikt att göra någonting för sina medmänniskor som är mindre lyckligt lottade. Det är hans plikt att bidra till samhällets bästa, det samhälle i vilket han lever.

Efter detta axiom levde Andrew Carnegie i hela sitt liv. Men inte utan våldsamma störningar både med fackföreningsrörelsen och med sin kompanjon Henry Clay Frick. Den relationen skildras utförligt i boken Meet you in hell av författaren Les Standford.

Där beskrivs ingående hur Carnegie byggde upp sitt affärsimperium tillsammans med Frick, som till slut blev utmanövrerad från bolaget. Han blev så bitter att han, trots att han vann en stor rättsprocess mot Andrew Carnegie, inte ville försonas med honom ens strax innan Carnegie dog.

Då hade Carnegie skickat en av sin förtrogna till sin forne kompanjon med budskapet att han gärna vill träffa honom. Svaret kom med en gång: "Ja, du kan tala om för Carnegie att jag vill träffa honom i helvetet, dit vi båda kommer."

Riktigt så illa tror jag nu inte det gick för vare sig Henry Clay Frick eller Andrew Carnegie. Bägge gjorde sitt bästa för att donera bort större delen av sina förmögenheter innan de gick bort.

Av Fricks många miljoner skänktes två tredjedelar till varierande välgörande ändamål. Hans hem på Fifth Avenue förvandlades till ett museum, som innehåller magnifik konst från 1300-talet och framåt, inköpt bland annat på många resor i Europa.

Andrew Carnegie gjorde också allt för att skänka bort hela sin förmögenhet. Han bekostade fredspalatset i Haag, och skapade bland annat tusentals bibliotek i både Storbritannien och USA. Han uppmuntrade därmed andra miljonärer till efterföljd.

Carnegie Steel Company är ett lysande exempel hur man skapar arbetstillfällen, sköter om sitt företag och håller alla kostnader under kontroll, vilket gynnar aktieägarna och de anställda. Men det finns också ett annat Carnegie, som internationellt sett inte är lika känt som Carnegie Steel Company, och som visar hur kvartalskapitalismen och spekulation i fiktiva värden i våra dagar ersatt sund affärsverksamhet.

Investmentbanken Carnegie skulle ha verkat på ett helt annat sätt om bolaget tagit del av Andrew Carnegies artiklar och böcker och tillämpat hans metoder i praktiken.

Banken har under de senaste årtiondena grovt misskött sina affärer. Inte ens efter varningen från Finansinspektionen om dålig riskkontroll och böter på 50 miljoner kronor i september 2007 blev det någon ändring.

Carnegie har tagit för stora risker genom att låna ut alldeles för mycket till en enskild kund. Med bolagets hjälp kunde aktiespekulanten Maths O Sundqvist köpa aktier för mer än 4 miljarder kronor på bara två år, nästan allt med lånade pengar.

Sundquist blev fartblind när hans aktieportfölj steg i värde med nästan fem miljarder kronor 2006. Under hösten 2008 föll den brant, och i dag hotas hela hans imperium av de krympande tillgångarna och de stora skulderna.

Det var till slut de stora lånen till Maths O Sundqvist som fällde investmentbanken Carnegie. Svenska staten tvingades ta över banken hösten 2008. När jag tänker på denna bank är det lätt att förstå att det är lika lätt att förstöra som att bygga upp ett företag.

Företag bygger man upp långsiktigt. År 1872 började Andrew Carnegie uteslutande ägna sig åt stålproduktion, framställning av räls och andra stålprodukter. 29 år senare kunde han sälja Carnegie Steel Company till finansmannen J P Morgan för 480 miljoner dollar. Vid den tidpunkten var bolaget världens största stålproducent.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen