[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Författaren Per Lindebergs granskning av da Costafallet blev en av det senaste decenniets mest uppmärksammade svenska böcker. Nu har en ytterligare bearbetad och uppdaterad pocketutgåva om mordgåtan som engagerade ett helt land kommit ut.

Styckmordet, där man fortfarande inte hittat mördaren (och som vi fortfarande inte vet om det verkligen var ett styckmord) skedde redan 1984. I tidningar, radio och TV lärde vi känna de skrämmande gestalterna – Allmänläkaren och Obducenten – som under rituella former skulle ha mördat och styckat en prostituerad kvinna, sedan hon utsatts för olika bisarra sexuella våldshandlingar inför ögonen på ett litet barn.

I den nya upplagan granskar Per Lindeberg på nytt den moderna myten om styckmordsfallet och de två onda männen, som skapades i massmedierna och utgick från den bild av mordutredningen som polisen läckte ut till journalisterna. I boken skildras också de försök som gjorts att förhindra en ny rättslig prövning av den påstådda bevisningen i målet – och den rättegång som fortfarande äger rum 2008 – i en skadeståndsprocess, där läkarna stämt staten inför rätta.
Själva handlingen som den till slut presenterades i domstolen redan i första omgången, är i sig absurd och osannolik. På två timmar skulle de bägge misstänkta läkarna ha hunnit bege sig från sina respektive bostäder i Täby och Kungsholmen – i den ene läkarens fall med barnvagn och arton månaders dotter – till den mötesplats de enligt åklagaren hade kommit överens med Catrine da Costa om.

Under dessa två timmar skulle de två läkarna med barnvagnen ha tagit sig in på den anatomiska institutionen ett hundratal meter från rättsläkarstationen, en byggnad vars låsta dörr ingen av dem hade nycklar till. Dessutom fanns ett antal personer i byggnaden, men ingen av dem hade lagt märke till två obekanta män med ett litet barn.

På rättsläkarstationen skulle de först ha haft sex med Catrine och även med varandra, därpå dödat Catrine i barnets närvaro och styckat hennes kropp. Enligt uppgifter från den ena läkarens hustru, som hatade sin man, skulle styckningen ha utförts under rituella former.

Enligt vittnesuppgifter från ett fotohandlarpar – som fick stor uppmärksamhet i pressen – skulle styckningen också ha fotograferats. Enligt fotohandlarparets minnesbilder skulle delar av den styckade kroppen ha arrangerats ungefär som köttbitar i en charkdisk.

De två styckarna skulle efter fotograferingen ha förpackat kroppsdelarna i svarta plastsäckar och cirka 20 kilo vikt per säck, lagt huvudet, inälvor, kläder och personliga tillhörigheter i andra säckar (vilka fortfarande inte har påträffats), gjort rent efter sig i obduktionssalen efter denna blodiga hantering, gjort sig själva presentabla, sett till att säckarna kom undan till ett ställe där de inte kunde påträffas och därefter återvänt till sina respektive bostäder. Den ena läkaren till Kungsholmen där hustrun förberedde maten och den andra läkaren till Täby där föräldrarna var gäster.

När barnet kom hem till sin mor i bostaden, efter det påstådda dådet, var barnet inte alls upprört. Föräldrarna som var inbjudna till den andra läkaren och hans fru märkte heller inget onormalt.

Den enda rimliga förklaringen till att detta rättsfall kom upp i rätten är att polisen, vilseledd av den ene läkarens fru och frustrerad över att inte hittat några egentliga bevis, fabricerade historien. Massmedia nappade med hull och år utan att göra några undersökningar om rimligheten i alla dessa påståenden.

Tidningsankan födde ett hat hos allmänheten mot de bägge läkarna under flera år, i en omfattning som jag aldrig tidigare varit vittne till. Den ena läkarens före detta fru lade eld på brasan genom att inleda en förtalsprocess via dottern som hon utnyttjade i sammanhanget. Det var slutligen detta som fick dramatiska och oanade konsekvenser för läkarna. Den ene läkarens chef, som från början undersökt fallet, kunde inte styrka att det var ett mord. Men när fallet fick så stort genomslag i pressen valde han också att fabricera falska rättsutlåtanden för att inte gå miste om en professorstjänst.

De bägge läkarna drabbades fullt ut av kampanjen. Den ena försökte begå självmord och blev handikappad för livet. Trots frikännande i rätten fick bägge läkarna yrkesförbud för resten av livet.

De sista åren av sitt liv ägnade professor Anders Agell, gratis och med stor hängivenhet, tusentals timmar åt att försöka hjälpa läkarna till resning och skadestånd. När han stämde staten försökte den fly från sitt ansvar och förklarade domaren jävig. Professor Agell hann avlida innan målet var avklarat i rätten.

Mot den bakgrunden anser jag det nu är regeringens plikt att ge läkarna nåd och full ekonomisk upprättelse för all den skada de lidit genom åren, falskeligen anklagade för mord och styckning samt en förföljelse i press, radio och TV som saknar motstycke.

Per Lindebergs gripande skildring avslöjar ett korrupt rättssystem och sätter tummen på den rådande situation vi har i Sverige, där man sällan kan ge den enskilde helt rätt utan i olika rättegångsprotokoll tillåter sig att skriva in handlingar som vare sig kan bevisas eller har skett.

På grund av ett felaktigt rättegångsprotokoll, orsakat av allmän hysteri och hat mot de oskyldiga läkarna ända upp i domstolen, betraktas läkarna fortfarande som mördare och styckare av allmänheten och pressen. Detta trots att det inte finns några som helst bevis för att de befunnit sig på platsen eller utfört styckningen.

Att en person inte får helt rätt helt i sak i domstol när han bevisligen har rätt anser jag vara en skam för varje land som vill kalla sig för en rättsstat.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen