[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det är kriser och katastrofer som skapar förändring. Där tror jag Naomi Klein och jag kan vara överens, efter att jag har läst hennes senaste bok Chockdoktrinen. I boken hävdar hon katastrofkapitalismens genombrott.

Naomi Klein är mest känd för världssuccén No Logo, en bok som kallas för en bibel för antiglobaliseringsrörelsen. Som författare har Naomi Klein gjort sig känd som en ivrig anhängare av socialismen och statens okränkbara makt, i förhållande till den fria företagsamheten. I sina böcker försvarar hon offentlig egendom och motsätter sig privata initiativ.

Först måste jag erkänna att det hon skriver om "katastrofkapitalism" väl överensstämmer med upphovet till flera tidigare stora finanskriser och den globala bankkris vi nu genomlider, som jag själv skrivit 7 böcker om. Men det är inte hennes huvudpoäng. I Chockdoktrinen vill hon i stället underminera hela det liberala ekonomiska tänkandet av i dag och förändra samhällsdebatten i socialistisk riktning.

Hennes sätt att göra det har fått både Johan Norberg (liberal) och Boris Benulic (marxist av den gamla stammen) att skriva en motbok med titeln: Extra! Allt om Naomi Kleins nakenchock.

Drömmen om att sopa bort allt som är föråldrat och hindrande och börja om från noll tycks vara oemotståndlig för många av dagens politiker och ekonomer, hävdar Naomi Klein. I spåren av detta tänkande följer massiva privatiseringar av sådant som tidigare varit offentlig egendom, och utförsäljning av naturtillgångar till transnationella storkoncerner.

Hennes teser är lika enkla som konspiratoriska. Liberala reformer är impopulära. Därför måste marknadsvännerna lura dem på folk. Så de utnyttjar olika katastrofer till att liberalisera och privatisera, medan folket är chockat och inte kan göra något motstånd.

Johan Norberg skriver att Kleins katastrofpolemik faller samman som ett korthus så fort man kontrollerar hennes påståenden. I sin bok dokumenterar Johan Norberg och Boris Benulic Chockdoktrinens nakenhet från två olika håll. Norberg granskar Naomi Kleins framställning i sig, medan Benulic undersöker de händelser och berättelser som Klein försöker passa in i sin historia.

Boris Benulic menar att Klein vandrar runt i historien som ett litet barn på en sommaräng. Där plockar hon en gullviva, där en maskros eller en smörblomma, och tror att det är samma blomma hon plockat eftersom de alla är gula.

En vänster som vill förändra världen måste vara noga med fakta. Det är inte Naomi Klein. Hennes bok kan därför i värsta fall förleda människor, som vill väl, till en poänglös tillvaro av demonstrationer och protester som saknar mål och mening. Just därför bör Klein kläs av, anser Benulic.

Min uppfattning om ekonomiska kriser är att de i stället stänger dörrarna för företagare. Den finansoro vi alla nu upplever har gjort det svårare för både stora och små bolag att överleva. När hela länder hamnar i den ekonomiska utförsbacken och konjunkturprognoserna skrivs ner är det också företagen som drabbas hårdast.

Det fick den stora amerikanska investmentbanken Lehman Brothers erfara, när den tvingades att lämna in sin konkursansökan den 15 oktober 2008. Och det svenska stabilitetspaketet för finansmarknaden lär under de närmaste 15 åren kosta de svenska storbankerna omkring 40 miljarder kronor.

Länder i kris med urholkade statsfinanser, som pressas hårt av finanskris och enorma budgetunderskott gör det svårare för företagare att verka i dessa länder. Inte lättare, som Naomi Klein påstår.
 
Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen