Det är några av frågorna som författaren Brita Sundberg-Weitman (född 1934) tar upp i sin nya intressanta och väldokumenterade bok: Sverige och rättsstaten på 2000-talet (Jure Bokförlag, 2008). Brita Sundberg –Weitman vet vad hon talar om. Hon har varit docent i civilrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea Hovrätt och lagman i Solna tingsrätt. Tidigare har hon publicerat flera uppmärksammade böcker om Sverige som rättsstat.

Mest känd är hon för sin bok ”Rättsstaten Åter! ” som publicerades för 22 år sedan. Den utgick från ett uttalande om den svenska rättsstaten som riksdagens konstitutionsutskott (KU) hade gjort 1948. Budskapet från henne den gången var att Sverige inte längre svarade mot kriterierna för en rättsstat. Ett förhållande som enligt min uppfattning gäller även i dag.

Som jurist har Brita Sundberg-Weitman en stor tilltro till rättsstatens centrala betydelse för ett anständigt samhälle. Rättsstaten förkroppsligas ju både i formregler och principer. När dessa bryts reagerar hon med rätta. Som i den s k ”Ebbe Carlsson- affären” där byråkrater och en nästan samstämmig journalistkår ansåg att såväl formregler och principer får vika när så behövs för ett riktigt gott ändamål.

Den gången gällde det goda syftet att finna Olof Palmes mördare. I Ebbe Carlsson- affären visade det sig att åsidosättandet av rättsstaten inte alls motsvarade sitt syfte, snarare tvärtom.

Sedan mitten av 1970-talet har vi fått en ny företeelse i lagstiftningen: generalklausuler utan innehåll. Med den typen av lagar kan domstolarna inte längre ge något bra skydd mot det maktmissbruk som förekommer från olika myndigheter. Lagen är dessutom skriven så att myndigheterna inte kan överskrida sina befogenheter. Det enda domstolen kan göra är att ersätta myndighetens tyckande med eget tyckande. Därmed försvinner också det rättsliga skyddet mot myndighetsmissbruk.

Skydd mot godtycke säkras bäst genom klara lagregler som ger så litet utrymme som möjligt för personliga värderingar hos beslutsfattarna. Framför allt gäller det sådana lagregler som gör ett visst beteende straffbart eller som ger myndigheter makt att ingripa mot den enskilde på ett för honom eller henne särskilt kännbart sätt.

Ordet rättsstat används ofta som ett slagord, men det utesluter inte att det också kan ges ett bestämt innehåll, skriver hon. Det bygger på en urgammal idé: att makten måste iaktta vissa spelregler för att dess krav på efterlevnad skall kunna försvaras moraliskt. Denna tanke kom i vårt land till uttryck i den gamla svenska landskapslagens kungaed. Syftet var alltså att skydda den enskilde mot övergrepp från den styrande maktens sida. Den instiftades i 1809 års regeringsform, och levde kvar ända fram till 1975.

Rättsstaten grundas på vissa principer och förverkligas genom institutioner, procedurer och handlingsregler. Formella krav på en rättsstat är rättssäkerhet och maktdelning.

Rättssäkerhet betyder att maktutövningen inte får vara godtycklig utan skall utövas sakligt och opartiskt; medborgarna skall kunna förutse de rättsliga följderna av sina handlingar. I rättssäkerhet ligger också principen om allas likhet inför lagen.

I Brita Sundberg-Weitmans bok Rättsstaten Åter !, som först utkom 1985 utgick hon från vissa grundtankar när hon hävdade att Sverige med den utgångspunkten inte längre förtjänar att kallas en rättsstat. Hon motiverade det med följande punkter. Medborgerliga fri – och rättigheter tolkas så snävt att de inte utgör hinder för en totalitär utveckling. Lagstiftningen har tillförts generalklausuler som öppnar för godtyckligt tvång.

Likhet inför lagen uppfattas av jurister som ett till intet förpliktande slagord. Myndigheter tillåts ”döma” medborgare utan lagstöd och utan rättegång. Politikerna har förlorat respekten för rätten. Byråkraterna kan ostraffat utsätta medborgare för rättsövergrepp. Vägen tillbaka till rättsstaten förutsätter att politikerna tänker om, anser hon.

På en punkt har hon faktiskt blivit bönhörd: byråkratins ansvar för tjänstefel återinfördes 1989. Men enligt min mening så är det fortfarande mycket svårt att utkräva straff för byråkrater som felar.

När det gäller skattemyndigheten känner jag till flera fall där domstolen inte ens tar upp dessa fall på ett korrekt sätt. Det betyder att Länsrätten inte ens bryr sig om att pröva målen, utan hänvisar direkt till kammarrätten, som friar Skattemyndigheten från allt ansvar, utan att ens sätta sig in i ärendet. När målet till slut hamnar i Regeringsrätten, beviljas inte prövningstillstånd.

Räddningen för att få tillbaka rättssäkerheten i vårt land är enligt min uppfattning att Sverige får en Författningsdomstol och att EG-domstolen och Europadomstolen fortsätter att pröva tillräckligt många fall från Sverige, som visar hur landet brister i den rättssäkerhet som varje land bör sträva efter.