[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

John Maynard Keynes teorier om samhällets ekonomi har varit världens ledstjärna i många år och är det i hög grad än i dag. Inte minst i kristider nämns hans namn ofta. Mats Lönnerblad berättar om vem han var.
 
John Maynard Keynes, vars teorier ligger till grund för mycket av dagens ekonomiska tänkande.John Maynard Keynes (1882–1946) är en av de mest inflytelserika ekonomerna i vår tid. Han var knuten till Cambridge University och tillhörde Bloomsburygruppens konstnärer och intellektuella. Med sin General Theory of Employment, Interest and Money (1936) grundlade han den moderna makroekonomiska teorin.

Keynes visade bland annat på hur 1930-talets stora arbetslöshet och depression utlösts av bristande efterfrågan. Han pekade också på hur ökade statsutgifter och sänkta räntor kunde bidra till att lösa problemen. I dag, i en värld som för närvarande är präglad av den globala bankkrisen och en svidande lågkonjunktur, är hans teori minst lika aktuell som de den först presenterades för mer än 70 år sedan.

För dem som vill lära känna John Maynard Keynes lite bättre så vill jag starkt rekommendera Lars Pålsson Sylls synnerligen lättlästa och välskrivna biografi om honom (SNS Förlag, 2007) Om Keynes hade levat i dag skulle han säkert ha kunnat hjälpa till att skapa ordning i den gigantiska globala bankkris och det ekonomiska kaos, där vi nu befinner oss.

År 1925 gifte sig Keynes – trots sin, som Keynesbiografen Robert Skidelsky påpekar ”i grunden homosexuella läggning”– med den ryska ballerinan Lydia Lopokova. Deras giftermål var inte, som man kanske skulle kunna tro, ett konvenansparti. Deras kärlek för varandra var djup och livslång.

I pamfletten The Economic Consequenses of Mr Churchill (1925) fortsatte Keynes också sitt långvariga korståg mot guldmyntsfoten, denna som han hävdade ”barbariska kvarleva”. Han menade att ett återinförande av guldmyntsfoten (en politik som även den svenska regeringen på den tiden förespråkade) inte skulle ge den önskade prisstabiliteten som erfordrades, eftersom den tvingade de nationella valutorna att anpassa sig till det fluktuerande guldpriset.

Även om Keynes i princip förespråkade fri konkurrens och ett liberalt marknadssystem, såg han också behovet av omfattande statliga interventioner för att stabilisera ekonomin, när så var nödvändigt. Detta kommer väl till uttryck i hans The End of Laissez–faire (1926)

Samhällsekonomin och välfärdens utveckling var alldeles för viktig för att lämnas åt laissez–faire. Om samhällets värdeskapande förmåga brister, om planerade investeringar uteblir och arbetslösheten breder ut sig, kan man inte bara luta sig tillbaka och säga att marknadskrafterna ordnar allt till det bästa.

Men till skillnad mot Marx ville Keynes rädda kapitalismen, inte begrava den. Även om kapitalismen enligt honom är det bästa tillgängliga systemet, är det inte doktor Pangloss lyckorike. Keynes uppfattning är nog att den blandekonomi, som vi i dag har i många länder, är det enda rimliga alternativet för en liberalism som vill följa med tiden och samhällets nya förutsättningar

Keynes uppfattade hela samhället som summan av sina individer. Individen ska i sin hushållsbudget inte leva över sina tillgångar. Likadant är det för staten, som har att se till att statsbudgeten är väl balanserad. De stora underskott, som många länder i världen dras med i dag, betraktade han som mycket osunt. På samma sätt gäller för relationen till utlandet. Bytesbalansen får inte visa underskott.

Keynes kunde inte dela uppfattningen att den enda vägen till minskad arbetslöshet låg i sänkta löner, arbetslöshetsstöd och statsutgifter. Keynes såg det stora behovet att utveckla en ny teori som bröt mot dåtidens etablerade sanning. Det var i General Theory som han presenterar sitt alternativ.

Ökade myndigheterna penningutbudet i en ekonomisk kris var tanken, som tillämpas ännu under den kris där vi nu befinner oss, att räntan skulle falla. Om inte inkomsterna steg skulle folk bara öka sina kontantinnehav och ekonomin skulle hamna i en likviditetsfälla.

Vad värre är, när likviditetsfällan slår igen under en kris, hjälper det inte bara med att sänka räntan. Även om penningpolitiken skulle resultera i sänkt ränta skulle affärsvärldens pessimistiska förväntningar inför framtiden neutralisera dess effekter. Ska man ta sig ur en ekonomisk kris krävs effektivare och vassare instrument.

Det räcker inte heller bara med att använda modeller för att ta sig ur en sådan kris där vi nu befinner oss. Det måste vara för ändamålet och sammanhangen relevanta modeller, som till exempel när regeringen nu tvingas garantera storbankernas alla skulder. Annars skulle Sverige dras ner i en ännu djupare kris, helt i onödan.

Samma sak gäller företagarnas möjligheter att få lån, som är helt avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen i vårt land. Min uppfattning är att regeringen också måste agera nu när det gäller att garantera de skötsamma företagens kreditförsörjning.

Annars kommer fler svenska företag att gå i konkurs än under den förra bankkrisen 1987–1993, när 60000 livskraftiga företag fick sina krediter uppsagda av de bankrutta svenska bankerna helt i onödan och 400 000 människor kastades ut i arbetslöshet.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen