Om denne svenske författare med världsrykte, har Thomas Steinfeld (född 1954), skrivit en lika fängslande som avslöjande bok. En stor man. Axel Munthe och konsten att förse livet med mening. Steinfeld är kulturchef på Süddeutssche Zeitung i München, den största av de seriösa dagstidningarna i Tyskland. Han är också professor i kulturvetenskap vid universitetet i Lucerne i Schweiz.

När Axel Munthe talar, genom sina många artiklar och fåtal böcker, gör han det med värme, lidelse och patos. Han vet att man måste bevara allvaret om man skall ljuga. Han är ingen bedragare. Ändå bedrar han. Han är ingen svindlare. Ändå svindlar han. Han bländar och blir bländad. Och så förskjuter han kronologin i sina artiklar och böcker fram och tillbaka, tillfogar och utelämnar och arrangerar allt på ett sådant sätt att ett gynnsamt ljus faller på honom själv.

Det är bara en sådan man, en uppkomling och äventyrare, en obunden själ som kunde slå sig ner på en av jordens vackraste platser – eller mera exakt: göra denna plats till världens vackraste inför ögonen på miljontals människor när han skildrar sitt liv och huset han byggde i Boken om San Michele – först publicerad av John Murray i London 1929, som sedan snabbt efteråt publicerades på Albert Bonniers förlag i Sverige.

Den enda tidigare tillförlitliga, vetenskapliga bifografin om Axel Munthe, som jag tidigare skrivit om, är Bengt Jangfeldts bok: En osalig ande (Wahlström & Widstrand, Stockholm 2003.) Utan Jangfeldts banbrytande forskningsarbete och utförliga redogörelse för Axel Munthes liv och verk, utan hans fynd och brev, hade Thomas Steinfeld nog inte kunnat skriva sin bok, erkänner han själv utan omsvep.

Boken om San Michele lämnar ingen oberörd. Jag har själv läst boken flera gånger och besökt Axel Munthes villa på Capri, som han innan han gick bort testamenterade till svenska staten. Nu används villan som svenskt museum som lockar ett stort antal besökare till Capri varje år.

”Jag har ingen vilja, jag har ingen vilja kvar”, skriver Axel Munthe i slutet av sin bok om San Michele, som inte berättar om hans verkliga liv, utan om det som andra gärna betraktar som hans verkliga liv.

Ändå måste Axel Munthe ha haft vilja, en vilja så stark att han inte bara skapade sig ett liv, utan också sitt livs hus och sitt livs bok. Han måste vara medveten om att läsarna måste tycka att deras egna liv i en jämförelse måste te sig ganska knapphändiga och inskränkta. Deras liv verkar blekna inför hans storartade, väldiga och fulländade livskurva.

Axel Munthe levde sitt liv – från det att han i mycket unga år lämnade Sverige för Frankrike – som en uppfostran av sig själv genom fantastiska anektdoter. För deras skull förvandlade han sitt eget liv till en lång kedja av existentiella äventyr och extravaganta tillställningar, till ett liv skapat för en väldig berättelse, som boken om San Michele utgör.

Villa San Michele är förmodlingen det mest kända svenska privathuset utomlands – mer känd är Gabriele D´Annunzios Villa Vittoriale vid Gardasjön, Carl Larssons hus i dalarna eller Knut Hamsuns mönstergods i södra Norge.

Villa San Michele är släkt med glasverandan ovanför havet som Victor Hugo lät bygga på Guernsey, med paviljongen över Svarta havet där Carmen Sylvia (drottningen av Rumänien) satt och diktade, med Chateaubriands grav vid Saint Malo i Bretagne och slottet Neuschwanstein som den bayerske kungen Ludwig II lät bygga på 1800-talet.

Gentemot kvinnor var Axel Munthe en inlevelsefull lyssnare, en känslig härskare, en mästare i konsten att locka utan att ge, att bedåra utan att dela. När kärleken skall realiseras, undviker han inte bara det kroppsliga mötet – han vill inte ens veta av någon förpliktelse längre. Hans kärlek uttöms i laddade stämningar och slutar i en trubbig, kall och ibland även ilsken nervositet.

Axel Munthe lockar kvinnorna till sig. Han visar sig vara en virtuos i konsten att förföra virtuellt. Han förvandlar varje kvinna av rang och stånd till en Traviata. Han finner också sina kvinnor bland sina patienter, och patienter bland sina kvinnor. Så var det till exempel med Lady Ottoline Bentinck, halvsystern till hertigen av Portland och älskarinna till filosofen Bertrand Russell. I några dagar var hon Axel Munthes livs kvinna, sedan stod han inte längre ut med hennes svärmiska beundran, kallade henne religiös fanatiker och skickade iväg henne.

När drottning Victoria, den alltid lidande drottningen, dog i april 1930, sextiosju år gammal –

I villa Svezia, hennes hus i Rom – stod Axel Munthe vid hennes bädd. ”Come soon”, lär hennes sista ord ha varit, riktade till hennes livskamrat.

Thomas Steinfeld berättar hur Axel Munthe i sin bok om San Michele förvandlar hela världen till ett enda stort friluftsmuseum. En lappkåta i ovanför polcirkeln, koleran i Neapel, en bergsbestigning av Mattehorn, en jordbävning i Messina – när Axel Munthe reser omkring går det till som på en världsutställning. En sådan resenär behandlar världen som en flyktig läsare sitt bibliotek.

Efter några år som medicinstudent och sedan läkare i Paris, lämnar Munthe Frankrike för Italien. Han reste till Rom och öppnade privatpraktik på Piazza dio Spagne 26, alldeles bredvid spanska trappan, i den lägenhet där John Keats, misslyckad medicinstudent och engelsk romantiker, hade bott i tre månader innan han i februari 1821 dog i tuberkulos, bara tjugofem år gammal. Axel Munthe tillvaro i både Frankrike och Italien bestod av ett tudelat liv, de fattiga och nödställda som han hjälpte gratis på ena sidan, de rika och berömda på den andra.

Den Stora Världen hälsade på hos Axel Munthe i hans villa San Michele och blev förvånad. Beundran ersattes av begäret och sedan såg längtan till Södern på kontot. Många ville köpa hans hus.

När Axel Munthe börjar skriva boken som skulle göra honom världsberömd, var han en gammal man. Han är ingen liten poet, utan en stor skribent någon som till publikens förtjusning, vet hur man använder litterära situationer, för att locka fram ett maximum av känsla och effekt.

För mig framstår fortfarande boken om San Michele som något helt och hållet enastående i sitt slag. Som en osannolik blandning mellan fiction och fakta. Det förklarar också det stora intresset bland kulturskribenter att analysera och kommentera både Axel Munthes verk och hela hans kulturgärning.