[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Ingenting är heller så nytt att det inte redan hänt. Bankrisen till exempel, har gjort Benckerts testamente (Bokförlaget T Fischer & Co, 1993) som gavs ut under slutet av den förra ”hemmagjorda” svenska bankkrisen 1987 – 1993 rykande aktuell, när vi befinner oss mitt i en ännu större global bankkris som ännu ingen vet hur den kommer att sluta.

Robert Benckert, som hade tidigare varit chef för bankbyrån i finansdepartementet sedan 1888, hade under sin ämbetstid satt fart på offentliga banktillsynen i Sverige. 1906 omvandlade han Bankinspektionen – som under den förra bankkrisen bytte namn till Finansinspektionen – till ett centralt ämbetsverk med förstärkta personalresurser.

Detta verk ledde han från början med kraft och duglighet. Han ingrep när helst det behövdes mot de stora missförhållanden som rådde inom det svenska bankväsendet i slutet av 1880-talet och i början av 1900-talet. Benckert tog många nödvändiga initiativ till reformer och åtgärder för att främja det bankväsendets sundhet och utvecklingskraft.

Som Sveriges förste bankinspektör betraktade Robert Benckert själv de anteckningar han gjorde under sin tid som chef för den nyinrättade myndigheten som hemliga handlingar. De låstes in i den dåvarande Bankinspektionens valv och fick bara studeras av en trängre krets bestående av Benckerts efterträdare och andra betrodda.

Man förstår lätt varför, då man tar del av bankinspektörens mustigt oförblommerade karaktäristiker av personer som på ett eller annat sätt förtjänade hans stora missaktning. Han kunde lätt ha fått en stämning för förtal på halsen. Om en bankdirektör konstaterar Benckert att han var ”indolent, äventyrlig och opålitlig figur” som förde sin bank mot fördärvet.

En annan bankdirektör beskrev Benckert som en man ”med svag ekonomi, svagt förstånd och svaga rättsbegrepp”. En beskrivning som skulle passa bra in på många bankdirektörer både under den förra svenska bankkrisen och den globala kris vi nu upplever. När man läser hans bok ser man att Benckert inte var en man som värjde sig för sanningen. Han skrev rakt på sak och förde sina anteckningar med en känsla för det drastiska och det målande. Det ger hans ”testamente” läsvärde långt utanför den lilla skara av efterträdare som han i första hand riktade sig till.

Själv har jag skrivit sju böcker om ekonomi. Den senaste om den nuvarande globala bankkrisen, med titeln: Finansfrossa (2008). Därför läser jag nog Benckerts testamente med andra ögon än de flesta.

Det är lätt att dela Robert Benckerts bestämda uppfattning om att bankerna måste ha en ordentlig övervakning. Det har man inte haft under det senaste halvseklet, vare sig Sverige eller i övriga världen. Det är det som orsakat dagens katastrofala situation inom bankvärlden.

Den fråga som jag också ställer mig är om man inte i framtiden också måste tillåta stora banker att gå under. Med tanke på spararnas pengar som måste skyddas borde man nog dessutom kräva att bankerna själva svarar för att garantera en del av spararnas pengar upp till en viss nivå, och att företagen skyddas mot bankerna när det blir bankkris.

Till skillnad mot 30-talets stora bankkris och depression, betraktas i dag vissa institutioner som alltför stora och viktiga för att gå under, vilket visar sig kosta oerhört mycket pengar i form av statligt stöd. Redan känslan hos de svenska bankerna att de har haft ett slags implicit statlig garanti har fått dem att ta onödiga risker.

Det är uppenbart att problemen vi har inom den globala banksektorn är extremt stora.

Storbankerna själva uppfattar sig som alltför för stora och viktiga för att gå under, trots att bankerna egentligen lyder under samma konkursregler som andra företag.

Vi måste därför se till att resten av det finansiella systemet fungerar, så bra att skattebetalarna slipper rädda bankerna i fortsättningen, eftersom dessa enorma räddningsaktioner – som sker på företagens och skattebetalarnas bekostnad – nedmonterar delar av principerna för hela det kapitalistiska systemet.

Det har redan visat sig att de amerikanska bankerna kommer att behöva tillförsel av mycket mer nytt kapital än de 750 miljarder dollar som staten skjutit till. Stabiliseringen av det finansiella systemet är nyckeln för att återfå balansen i den globala ekonomin. För att de skall kunna ske krävs väldigt stora mängder kapital, både från staten och den privata sektorn.

Den 18 mars 2009 beslöt den amerikanska centralbanken Federal Reserve att köpa amerikanska statsobligationer för 300 miljarder dollar motsvarande 2.400 miljarder svenska kronor. På grund av den självförvållade bankkrisen i Amerika, har USA nu tvingats starta sedelpressarna för att få fart på ekonomin igen, vilket kan resultera i samma superinflation som i Tyskland under 30-talet. .

Den amerikanske finansministern Tim Geithner tvingas därför att sälja statsobligationer för att finansiera underskottet i sin federala budget. Men han behöver inte vara rädd för den ökade upplåningen ska pressa upp räntorna i USA, eftersom centralbankschefen Ben Bernanke lovat köpa upp obligationerna och betalar med nytryckta pengar, vilket brukar vara ett säkert sätt att skapa hyperinflation.

Hur fort det går, när banken missköter sig så att pengarna försvinner, visar nyemissionen i Swedbank, där sparbanksstiftelserna var med och garanterade en del av emissionen på totalt 12,4 miljarder kronor. På bara några månader var hela sparbankssitftelserna egna kapital bortsopat.

Samma sak skedde i Nordbanken under den förra bankkrisen. Under hösten 1991 fick staten som huvudägare till Nordbanken garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor, trots att banken var konkursmässig redan den 1 februari 1990. Redan ett halvår efter nyemissionen, under våren 1992, stod det dock klart att man felinformerat regeringen om bankens verkliga kapitalbehov. Riksdagens tvingades bemyndiga regeringen inom en ram på 20 miljarder kronor, omstrukturera banken, vilket snart visade sig inte heller räcka.

Eftersom de svenska bankerna under två bankkrisen, struntat i att följa reglerna om bankernas obligatoriska kapitaltäckningsgrad, behövs nya striktare regler och ökade befogenheter hos Finansinspektionen och våra myndigheter för att stävja bankernas uppenbara maktmissbruk. Vi behöver en bankinspektör av Robert Benckerts kaliber för att försöka förhindra att stora institutioner som bankerna hamnar i så stora svårigheter att de åter behöver räddas.

I dag ligger hela det internationella bankväsendet på intensiven, efter den stora finansinfarkten hösten 2008. Efter flera kapitalinjektioner i både USA och Europa är frågan fortfarande helt öppen, om patienten kommer att överleva.

Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen