[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Den stora frågan som politikerna borde ställa är hur vi skall komma tillrätta med alla de företagare som – under de två senaste svenska bankkriserna – förnedras och kränks, utan att de har någon möjlighet att försvara sig mot alla allvarliga anklagelser och förtal som riktas mot dem i media och angrepp, som gör att de på ett helt olagligt sätt berövas alla sin egendom.

En av de familjer som har drabbats hårt av både bankens, konkursför- valtarens och domstolens orättfärdiga beslut är familjen Anita och Verner Nilsson. Familjen Nilsson, som tidigare var känd i hela västra Sverige för sina kulturella aktiviteter, hade startat en antikaffär. Verner Nilsson var tidigare adjunkt i engelska och tyska, prisbelönad instruktör och kulturstipendiat. Anita Nilsson var musiklärare och kantor – kursledare i antikviteter och konst – och stolt mamma till fyra barn.

Snart insåg man att man behövde ta lån för att genomföra några köp av antika mattor och tog då kontakt med sin bank (som numera bytt namn till Nordea) och bildade ett handelsbolag. De satsade själva cirka 6 miljoner och fick en kredit på drygt 4 miljoner mot säkerhet i en pant av 7 mycket värdefulla mattor som deponerades i bankens valv i Göteborg, av bankens värderingsman värderad till 4,3 miljoner kronor, men med ett saluvärde på den internationella marknaden på cirka 10 miljoner.

Snart bröt banken ensidigt det ingångna låneavtalet, sade upp alla krediter till omedelbar betalning och lämnade in en konkursansökan mot makarna Nilsson och handelsbolaget som resulterade i en karusell av rättsliga manipulationer, som borde varit omöjliga att genomföra, om paret hade varit bosatta i något annat land i Europa.

Alla olagligheter som begicks av banken med hjälp av domstolar och konkursförvaltaren Jan Ertsborn samt myndigheterna under denna period, gav 3 av barnen ett livslånga trauman. Familjen tvingades flytta till ett mögelskadat hus i närheten av var de tidigare hade bott. Föräldrarna kom först efter långa sjukskrivningar tillbaka till ett normalt liv som lärare och kantor.

Det övergripande målet från bankens sida (som i så många andra fall som jag tagit del av under de två senaste bankkriserna) vara att förtala och rasera familjens ekonomi till en nivå där förutsättningarna för att kunna driva civila skadeståndsprocesser mot banken och myndigheterna hade eliminerats.

Låt mig därför få summera vad som hände under denna konkurshantering och som fortfarande händer i många fall när bankerna säger upp sina krediter och beslagtar tillgångar för framgångsrika och skötsamma företagare:

En bank borde ju inte säga upp krediterna om säkerheterna inte har försämrats. Och en konkursförvaltare viktigaste uppgift är ju att avyttra konkursboets alla tillgångar till bästa möjliga pris, för att därmed maximera utdelningen till fordringsägarna. Men Jan Ertsborn, i likhet med många andra konkursförvaltare som går bankernas ärenden, hade en helt annan agenda med diametralt motsatt prioritering.

Han visste från början att det skulle bli svårt att få konkursbalans- räkningen att visa negativ behållning, och var därför intresserad av att konkursboet tillfördes så lite medel som möjligt, samtidigt som skulderna blåstes upp. Precis samma sak som skedde när Nordbanken lade beslag på alla Erik Pensers tillgångar under den förra bankkrisen 1987 – 1993 och som även skedde sedan Ivar Kreuger blivit mördad i Paris den 12 mars 1932..

Av det skälet tog Jan Ertsborn inte strid med Länsskattemyndigheten i tvisten, om den av Rolf Törnqvists tidigare godkända utbetalningen av momsåterbäring, till makarna Nilsson. Makarna skulle ha tillförts nästan 1,5 miljoner kronor, vilket omedelbart skulle ha medfört att konkursansökan hade avvisats.

På skuldsidan i balansräkningen tillförde Ertsborn en post på 400.000 kronor, en kredit från Haraldsson Invest, som sedan länge hade återbetalats. Mattorna som lämnats i pant för lånen redovisades inte i konkursförhandlingen av bankens företrädare. Ertsborn höll god min i elakt spel och opponerade sig inte.

Följdriktigt finns inte alla de antika mattorna upptagna i konkursens slutredovisning. En av Ertsborns viktigaste uppgifter var ju att se till att dessa mattor såldes på internationella kvalitetsauktioner, vilket aldrig skedde. De auktioner som faktiskt senare ägde rum i västra Sverige på värdefulla tillgångar som utmätts ledde till att antika föremål slumpades bort till en bråkdel av deras verkliga värde.

Förhållandena i Varbergs tingsrätt vid denna tidpunkt var sådana att JO – ämbetet efter ett flertal anmälningar föranstaltade om ett besök för granskning av vad som skedde i domstolen. En domare begick självmord strax innan JO anlände. Detta indikerar att Varbergs tingsrätt vid denna tid inte var en institution som förtjänar medborgarnas respekt.

När det gällde momsåterbäringen – som konkursförvaltaren helt enkelt struntade i att begära tillbaka – blev familjen Nilsson själva tvingade att agera. Verner Nilsson vände sig till rättschefen i Rosenbad, som på den tiden hette Johan Munck (numera ordförande i Högsta domstolen) Han tillsatte en särskild utredningsman, Lennart Börjesson, vilken som efter en omfattande process avkunnade en dom som fastställde det belopp som skulle återbetalas. 1,477.740 kronor, jämte ränta, vilket tydligt visar att konkursen aldrig borde ägt rum.

Jan Ertsborn borde då ha skickat tillbaka summan till Länsskatte- myndigheten, med motiveringen att konkursen var avslutad och inte återupplivad, och att han medan processen pågick hade avstått från alla anspråk på denna tillgång. Men han låtsades som om konkursen fortfarande pågick och lade själv beslag på alla pengarna.

Två år senare överlämnade han summan, minus ett ”ett eget arvode” på 155.000 kronor till Nordbanken. Vad som upprör mig och alla dem som jag visat dokumentationen för är att konkursen aldrig bort äga rum, att både banken och konkursförvaltaren gravt överskridigt sina befogenheter och svikit sitt ansvar.

Enligt mitt förmenande borde både JK, JO och domstolen sett till att tjänstemännen i banken och Jan Ertsbon nu ställs till ansvar för de för vad det ställt till med. Men vad som är unikt för Sverige är att de som begår ekonomiska brott mot bankkunder inte straffas. Straffas gör i stället de som på olika sätt utsätts för felaktiga domslut och konkursförvaltares felaktiga ageranden, när bankerna säger upp krediter och beslagtar tillgångar när de själva är på obestånd.

I stället belönas de banker och konkursförvaltare som felar. Bankerna fortsätter att dela ut jättebonusar till oförtjänta bankdirektörer. Konkursförvaltaren Jan Ertsborn sitter numera som riksdagsman för Folkpartiet. Han sitter i Justitieutskottet och utreder hur det skall bli ännu lättare att likvidera bankkunder när bankerna är på obestånd.

Fallet med familjen Nilsson, och många andra företagare som helt oförskyllt drabbats av förtal och bankernas felaktiga uppsägningar av krediter visar att svenska journalister alldeles i onödan i decennier gått över ån efter vatten för att leta upp missgrep som begås i andra länder, medan man tiger still om alla de övergrepp mot skötsamma företagare som sker i Sverige,

Mats Lönnerblad

Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen
Ordf. Bankrättsföreningen