[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

En grundläggande princip i såväl brottsmål som tvistemål är att den som anklagar någon för brott eller andra oegentligheter också har bevisbördan för sina påståenden.

Genom att ge avkall på denna enkla och viktiga princip – som svenska domstolar gör i både bankmål och skattemål – har politikerna av alla kulörer lagstiftarna själva bäddat för den stora rättsosäkerheten i Sverige – som fått mycket allvarliga ekonomiska och straffrättsliga konsekvenser, för alla oskyldiga företagare och enskilda som drabbas.

Om detta svenska fenomen har jag själv skrivit i åtskilliga böcker. Den senaste med titeln: Pyramidspel. (2009). Men jag är inte ensam att om berätta vad som skett i Sverige när det gäller den allvarligt försämrade rättssäkerheten i vårt land. Många av de drabbade som både förlorat och vunnit sina mål i domstol, berättar gärna själva sin egen historia, i både artiklar, böcker och tv.

Den senaste i raden är företagaren Elias Melki från Märsta norr om Stockholm fick beskedet att han var misstänkt för skattebrott, under en lunch i Libanon där han befann sig för att träffa sina vinleverantörer. Det var i september 2004. Vad han då inte visste var att telefonsamtalet utgjorde startsignalen till fyra förfärliga år i hans och hans familjs liv, vilket han själv berättar om i den nyutkomna boken: När skatteverket anfaller (Bokförlaget Efron & Dotter, 2010)

Skatteverket anklagade Melki Städ, Elias Melki hans kompanjon och företagets driftschef för skattebrott. Det satte igång ett händelseförlopp med oanade konsekvenser, där de misstänkta utsattes för husrannsakningar, beslag, förhör betalningssäkringar och rättegångar. Genom ett felaktigt veto, stoppades också ett av Elias Melkis största städkontrakt.

Bakgrunden till brottsmisstankarna i fallet Melki Städ var att några skatterevisorer valde att tolka att fiffel som av företagets underentreprenörer begått, hade med Melki Städ att göra. Skatterevisorerna hävdade, med stöd av i förväg utarbetade mallar av hur städbranschen fungerade i Sverige, att svarta löner i Melki Städs underentreprenörs led gjort Elias Melki och hans kompanjoner och medarbetare till skattebrottslingar.

En av underleverantörerna hade gjort stora kontantuttag och betalat ut svarta löner. Det var därför som Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket snabbt kom till slutsatsen att det hela måste ha skett i maskopi med Melki Städ. På grund av detta förlorade Melkis kompanjon och svåger sitt hem. Själv tvingades Elias Melki ägna dag och natt under fyra år att sköta myndighetskontakter och rättsprocesserna för att kunna överleva som företagare.

Elias Melki skriver personligt och engagerat om dessa upplevelser, som för alltid förändrade hans uppfattning om hur Skatteverket agerar mot företagare, som de misstänker för skattefusk – även om de som i fallet med Melki Städ – inte har några som helst bevis för sina påståenden.

Att Skatteverkets mallar för hur skattefusk går till inte alls stämde med verkligheten var revisorerna fullständigt blinda inför. Som grädde på moset i detta fall tog fackföreningen Fastighetsanställdas Förbund på sig rollen som skattepoliser, och ringde runt till städfirmans kunder och skrämde bort dem.

Även Ekobrottsmyndigheten tog till sig Skatteverkets retorik och åtalade företaget för skattebrott, bokföringsbrott, och försvårande av skattekontroll. En fällande dom hade gett flera års fängelse för Elias Melki hans kompanjon och företagets driftschef.

Det är först när slutsatsen inte stämmer med antagandet som det visar sig att Skatteverkets utredningar är bristfälliga. I åtalet som väcktes mot Melki Städ, valde Ekobrottsmyndigheten att lägga Skatteverkets felaktiga revisionspromemorior till grund för åtalet och höll fast vid den linjen. Det visade sig snart att Skatteverkets promemorior bara innehöll retorik. Sedan lånade Ekobrottsmyndigheten den retoriken i stället för att själva utreda vad som hade hänt.

Skattepromemorior är ju partsinlagor i den meningen att de är producerade i en fiskal miljö av Skatteverket. Åklagaren kan inte – på det sättet som skedde i Elias Melkis fall – utgå från att innehållet i promemoriorna är sant. Ett tecken på det är att domstolarna ofta underkänner bevisning som i form av skattepromemorior eller förhör med skatterevisorer om innehållet i deras egna promemorior. Svenska domstolar kräver fortfarande att det måste finnas något mer utöver själva påståendena.

Man kan lugnt säga att om brottsbekämpning bedrivs på det sättet som Skattemyndigheter gör mot företagare i brottsmål och bankerna gör mot sina bankkunder i tvistemål, så skördar man alltid stora offer i den meningen att oskyldiga drabbas. Elias Melki var ett av offren. Han är ingen engångsföreteelse.

I och med att det är extremt dyrt att processa och att det inte bara kräver pengar utan ork, styrka och engagemang så gör det att många som ofrivilligt hamnar i det läget att de inte kan göra tillräckligt motstånd.

Elias Melki visade sig vara en företagare av det rätta virket. Han vann både brottsmålet och skatteprocesserna tingsrätt och länsrätt. Men hur många orkar stå emot både banker och skattemyndigheter som fortfarande tillåts lägga beslag på företagens pengar, vilket gör att det är få förunnat att orka med att försvara sig i domstol mot orättfärdiga påhopp, för alla dem som inte längre kan använda sig av vare sig företagens eller egna medel för att kunna försvara sig mot en lagstiftning, som ensidigt gynnar bankerna och skattemyndigheten?

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen
Ordf. Bankrättsföreningen