[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

I de flesta kulturländer är det möjligt att få ett rättegångsärende prövat i två eller tre rättsinstanser. I Sverige däremot – där det redan visat sig att domstolarna inte klarar av att döma rättssäkert i vare sig brottsmål eller tvistemål – har det blivit betydligt svårare att få målen prövade ordentligt, även i första rättsinstans.

Advokatsamfundet riktade, liksom många andra tunga remissinstanser, kraftig kritik mot förslaget om ett generellt prövningstillstånd i andra rättsinstans, när frågan först kom på tal. Ändå har Sverige sedan 1994 infört prövningstillstånd i Kammarrätten, (numera förvaltningsrätten) och sedan den första november 2008 även i hovrätten.

Det betyder att det inte längre är lika självklart att fallen tas upp överhuvudtaget i den andra rättsinstansen i någon av domstolarna – även om det på ett tidigt stadium står klart – att den första rättsinstansen prövat ärendet på ett felaktigt sätt. Om detta svenska fenomen har jag hittills med (början 2003), skrivit 8 böcker. Den senaste med titeln: Pyramidspel (2009)

Riksdagen antog således redan under 1994 förslag om en reformerad instansordning och möjlighet att använda prövningstillstånd i kammarrätt. Utan någon större diskussion i vare sig riksdagen eller media. Ändringen genomfördes den 1 oktober 1994.

Färre mål prövas i högre instans
Förvaltningsdomstolarna har sedan genomgått stora och organisatoriska processuella och materiella förändringar under andra delen av 90-talet. De är numera organiserade i ett ”treinstanssystem.” För ungefär hälften av alla mål i förvaltningsdomstolen, gäller redan i andra rättsinstans krav på prövningstillstånd. Reformen har tyvärr inneburit att färre mål sakprövas ordentligt, vilket givetvis är till stor nackdel för dem som på goda grunder överklagar ett mål.

Huvudargumenten var bland annat att förbättra kammarrätternas arbetssituation och minska kostnaderna för domstolsväsendet. Den största nackdelen – enligt min mening – är att risken för dispens avslås, utan någon ordentlig saklig grund och att sökanden sedan nekas prövning i nästa rättsinstans.

Den stora förändringen gav domstolsverket blodat tand. Man ville genast pröva om det inte gick att få till stånd prövningstillstånd även i hovrätten. Genom beslut bemyndigade därför regeringen dåvarande chefen för Justitiedepartementet Gun Hellsvik att tillkalla en särskild utredare för att se över formerna för rättegångar i hovrätt och överklagande av mål dit

Hård kritik
Förslaget mynnade ut i ”Ett reformerat hovrättsförfarande” (SOU 1995:124) genom ett betänkande av Hovrättsprocessutredningen 1995. Förslaget så hård kritik – för att det urholkade rättssäkerheten – att regeringen drog tillbaka propositionen, eftersom det inte fanns tillräckligt stöd i riksdagen.

Men sedan återkom man med samma fråga på nytt, och den första november 2008 genomfördes ändå Regeringen Reinfeldt, den största reformen i allmän domstol sedan den ”nya” rättegångsbalken 1948. Bland annat infördes krav på prövningstillstånd i alla tvistemål, familjemål och domstolsärenden. Nya bevisregler och krav på tidsplaner för målens handläggning infördes också.

Teknik före juridik
Själv ser jag förändringen som ett jättelikt teknikprojekt. Reformen är avsedd att tydliggöra att tyngdpunkten i processen ligger i första instans, i både förvaltningsrätt och tingsrätt. Videoupptagningar, som är belagda med sekretess används numera i de mål som överklagas och får prövningstillstånd i nästa rättsinstans.

Domstolsverkets projekt att göra reformen möjlig beräknas kosta 275 miljoner under fyra år. Av detta läggs 200 miljoner på investeringar i ny teknik, kameror, datorer och annat ute på domstolarna. Ungefär 450 salar vid landets 60 allmänna domstolar skall utrustas med den nya tekniken. Av de återstående 75 miljonerna går 80 procent till utbildning av domstolarnas personal. Totalt skall 3.200 anställda inom domstolarna utbildas.

Själv tycker jag inte det är rimligt att Sverige infört prövningstillstånd redan i andra rättsinstans i enskilda mål och fokusera på tekniken, när det är domstolarnas politiska förarbeten, den undermåliga bevisprövningen och alla generalklausuler, som har fått våldsam kritik.

Tidsbrist i tingsrätterna
Det har ju redan visat sig är att man inte har tid att hantera målen på ett bra sätt i tingsrätterna. Därför är det ett stort rättssäkerhetsproblem vilket har skapat en stor osäkerhet hos alla som redan har drabbats hårt av det nya systemet där målen inte prövats ordentligt i första rättsinstans och sedan avvisas redan i andra instans.

Vad som nu händer i Sverige, är att domstolarna redan i första rättsinstans gör allt för att bli av med alla sina mål så fort det går. Jag vet flera fall där man bryter mot Europakonventionen bestämmelser redan i första rättsinstans. Det sker i alla de mål där man inte längre bryr sig om att hålla en offentlig förhandling.

När sedan målet överklagas till nästa instans och prövningstillstånd inte beviljas, blir inte målet prövat i någon rättsinstans, vilket strider mot 6 artikeln 1 § i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna som numera ingår i den svenska lagstiftningen. Om möjlighet till domstolsprövning enligt artikel 6:1 saknas i svensk rätt föreligger brott mot konventionen.

Möjlighet till gottgörelse försvinner
I flera fall som jag tagit del av har talan avvisats, på grund av rättegångshinder, innan muntlig förhandlig, i någon rättsinstans. En person kan ju inte visa att allvarlig kränkning ägt rum – som till exempel i flera fall av osanna partsutsagor och förtal – om käranden inte först har någon möjlighet att få det allvarliga klagomålet om den påstådda kränkningen ordentligt prövad i inhemsk domstol.

Enligt Europadomstolens uppfattning kräver artikel 13 att när en person anser att en åtgärd varit till nackdel för honom i strid mot konventionen skall han ha tillgång till ett rättsmedel inför en nationell myndighet för att få såväl kränkningen fastställd som gottgörelse för den.

Rättigheten till gottgörelse har Sverige helt enkel avskaffat i många fall genom att inte ge den som vinner i domstol några möjligheter till sanktioner, när till exempelvis högt uppsatta politiker eller kommuner bryter mot lagen. Ett alldeles färskt exempel på detta är mitt mål mot Nyköpings Kommun där jag vann i såväl länsrätt, kammarrätt som regeringsrätt för att mina företag inte fick vara med i den offentliga upphandling, som kommunen verkställde, utan någon offentlig upphandling.

Kommunen valde i stället att ge bort mer än 50 miljoner till Ryan Air av skattebetalarnas pengar. När sedan avtalet skulle förlängas, gjorde man om samma fel igen, och skänkte ytterligare miljoner till de irländska flygbolaget, utan någon offentlig upphandling som lagen föreskriver.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen
Ordf. Bankrättsföreningen