Att läsa sitt liv genom Proust

Marcel Prousts stora romanverk ”På spaning efter den tid som flytt” hyllades som ett mästerverk redan när den första delen gavs ut 1913. Den sista delen utkom inte förrän 1927, fem år efter författarens död. Men Proust är också en sorts glasögon som hjälper läsaren att se in i sig själv.

Om Prousts verk har det skrivit åtskilliga böcker. Alain de Bottons utmärkta bok "Låt Proust förändra ditt liv" (Brombergs 2007) handlar om hur lätt det är för den lyhörda läsaren att låta sitt liv påverkas av Prousts sätt att skriva. Genom att på rätt sätt läsa Proust kan man sluta slösa bort sitt liv och i stället börja uppskatta det.

Proust hävdade ju att författarens verk är bara ett slags optiskt instrument, som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att utskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.

Romanens värde är inte begränsat till dess avbildning av känslor och människor som liknar dem i vårt eget liv, utan inbegriper också en förmåga att beskriva dem mycket bättre än vad vi själva skulle ha kunnat göra. Den sätter fingret på insikter, som vi känner igen som våra egna, men som vi inte förmår formulera själva.

”På spaning efter den tid som flytt” uppmanar till eftertanke och klokhet. Men klokheten får man inte till skänks; man måste själv upptäcka den efter en resa som ingen annan kan göra i ens ställe och som ingen kan bespara en. Om lyckan, säger Proust att ”lyckan är bra för kroppen, men det är sorgen som utvecklar själens styrka” Denna sorg som tvingar oss att utföra en slags mental gymnastik som vi skulle ha undvikit i lyckligare stunder.

Varför ska vi grubbla över svekets dynamik när den älskade lovar oss evig trohet? Vad kan locka oss att utreda umgängeslivets förödmjukelser om vi bara möts av respekt? Det är först när vi störtas ner i sorgen som vi har den proustianska motivationen att konfrontera våra sanningar – när vi som Proust ligger där och kvider under sängkläderna.

Marcel Proust pekar i de olika delarna av sin stora romansvit på den småsinthet som ofta ligger gömd i människohjärtat. Det var den som skrämde honom: den vitaste av lögner, de tysta förbehållen, hemligheterna, den falska osjälviskheten, det vänliga ordet som har en baktanke, sanningen som förvrängts för bekvämlighetens skull. Allt som oroar oss i kärlek, bedrövar oss i vänskap och gör umgänget med andra banalt, var för Proust en källa till ständig förvåning, till vemod eller ironi, som han lyckas fånga upp och skildra på ett magiskt sätt.
Han jämförde ofta vänskapen med läsandet eftersom båda dessa aktiviteter innebär umgänge med andra. Men i läsandet återförs vänskapen till sitt rena ursprung. Det finns ingen falsk vänlighet i förhållande till böcker. Om vi tillbringar kvällarna tillsammans med dessa vänner så gör vi det vi verkligen vill. Vi ska läsa andra människors böcker för att lära oss vad vi själva känner. Det är våra egna tankar vi ska utveckla, även om vi tar hjälp av en annan författares tankar.

Det åligger oss att läsa med omsorg, att välkomna den kunskap böckerna ger oss, men inte att samtidigt kuva vårt oberoende eller kväva nyanserna i vårt eget liv. I så fall kan vi drabbas av de olika symptom som Proust fann hos de läsare som var överdrivet vördsamma. En sann och äkta hyllning till Proust, när vi läser ”På spaning efter den tid som flytt”, vore att börja betrakta vår egen värld genom hans ögon, inte att titta på hans värld med våra ögon.

Mats Lönnerblad
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen
Ordf. Bankrättsföreningen