[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Om hur den svenska demokratin urholkats under de senaste 50 åren – har advokaten Lennart Hane – som ingen annan – kritiserat den svenska lagstiftningen för dessa gradvisa förfall. Lennart Hane (1931 – 2010) tillhörde ju de aktiva i styrelsen för den svenska Medborgarrättsrörelsen (MRR) ända fram till sin död den 10 december 2010.

Eftersom jag själv, som vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen (MRR) sedan ett antal år tillbaka och skriver om finansrättsliga frågor, har jag uppskattat Lennart Hanes många inlägg i kring den svenska lagstiftningen, som fortfarande är lika aktuella.

Lagstiftningen är ju något som man på politisk väg kommit överens om och som borde vara varje politikers plikt att kunna tydliggöra så att alla kan förstå vad som står i lagen utan att behöva missförstå politikernas intentioner.

En lag är ingenting märkvärdigare än att det skall gå att på något så när med säkerhet i förväg avgöra hur domaren kommer att döma i varje enskilt fall. Det betyder att det svenska lagspråket skall vara så enkelt, att det inte skall kunna missbrukas. Det är tyvärr ett synsätt, som den svenska lagstiftaren inte längre bryr sig om att följa.

Varför det är på detta sätt framgår av lagarnas politiska förarbeten som brukar åberopas i samband med förberedelser i rätten. I Sverige räcker det således inte – till skillnad mot de flesta andra kulturländer – att ha en klar och tydlig lagstiftning, utan lagstiftaren vill även lägga sig hur lagarna skall tolkas i varje enskilt fall, vilket ju borde vara varje domares uppgift.

Hur det blivit på detta sätt i vårt land får nog till en stor del tillskrivas den förre socialistiske riksdagsmannen Carl Lidbom som var fiskal i Svea Hovrätt och handplockades av Tage Erlander (s) och Olof Palme (s) i slutet av 50-talet, som sakkunnig i Inrikesdepartementet.

Carl Lidbom blev snabbt konsultativt statsråd, så kallad ”juristkonsult” ( och efter den nya författningen 1974 statsråd i Statsrådsberedningen) i Olof Palmes regering 1969 – 1975).

Den förre riksdagsmannen Carl Lidbom tillskrivs yttrandet: ”Vi socialister kan aldrig nå målet om vi inte konsekvent gör oss kvitt forna tiders syn på lagar som skrivits för decennier sedan som uttryck för någon slags oföränderlig rättvisa”. Lidbom ansåg alltså: ”att lagarna inte skall betraktas med underdånig respekt utan bara som ett arbetsredskap för att kunna uppnå politiska mål.”

Detta synsätt har dominerat socialisternas syn på lagarbetet ända sedan 50-talet och gjort att vad Sverige, mest av allt just nu behöver en Författningsdomstol. Fortfarande har politikerna valt att inte införa denna viktiga rättsinstans i vårt land, eftersom man inte kan nå politisk enighet över partigränserna i denna viktiga fråga.

För det första innebär detta uppbrott från det etablerade lagbegreppet till någonting helt annat – en pervertering av de forna lagbegreppen – genom de svenska lagarnas politiska förarbeten, och diverse undantagslagar avsedda för politiker och statliga tjänstemän med olika generalklausuler. Detta resultat har också uppnåtts genom en enkel teknik att i lagparagraferna lägga in ord som är oerhört tänjbara och kan utnyttjas för att passa olika politiska syften – i stället för att skipa rättvisa genom en tydlig lagstiftning.

Generalklausulerna har inneburit en katastrof för det svenska rättsystemet. Med sina enkla och elastiska uttryck i lagreglerna, kan de svenska lagarna tolkas efter gällande politiska godtycke. Lagstiftaren är således inne på en mycket farlig väg genom att implantera generalklausuler som övergripande maktnormer i lagstiftningen.

För att förstå vad laglöshet är och laglös lagstiftning betyder måste vi försöka finna en oantastlig bestämning av lagen och lagbegreppet. Lagen måste alltså vara ett rättesnöre som är lätt att följa, lämna en klar skillnad mellan rätt och orätt. Lever man efter samvetet behöver man kanske inte behöva frukta att drabbas av dubiösa lagar eller lagstiftning. De svenska lagarna borde därför börja utformas efter sunda förnuftet, uttryckt i lagregler.

Generalklausuler finns det gott om. Bland annat inom familjejuridiken – det område som Lennart Hane var verksam inom som advokat – där han gjort stora och bestående insatser för att främja den svenska rättssäkerheten.

Själv reagerar jag mot de otidsenliga generalklausuler som finns inom skattelagstiftningen i avsnitten om skatteflykt och den generalklausul som finns i 25 kapitlet 12 § i offentlighets- och sekretesslagen och även i 10 kapitlet 27 § i offentlighets- och sekretesslagen.

En mycket viktig och central bestämmelse finns också i bostadsrättsföreningar och andra associationsformer är likabehandlingsprincipen vilken också benämns som likhetsprincipen eller likställsprincipen (SOU 1941:9 s 301 F, SOU 1984:9 s 221, NJA 1977 s 393 som avser skydd för minoriteter som fortfarande inte följs i svenska domstolar på grund av svävande formuleringar och luddiga tolkningar.

Det är en oskriven allmän rättsgrundsats och dess innebörd är att föreningsstämman eller föreningsstyrelsen inte får missgynna eller gynna vissa medlemmar på bekostnad av föreningen eller andra medlemmar, vilket ofta sker i våra domstolar med stora ekonomiska konsekvenser för dem som drabbas.

Min uppfattning är densamma som Lennart Hanes i dessa viktiga frågor. Skall Sverige kunna kallas för ett fungerande rättssamhälle måste generalklausuler och undantagslagar ersättas med en konkret och lättbegriplig lagstiftning.

Och det är bråttom att vrida klockan rätt igen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Vice ordförande i Medborgarrättsrörelsen