[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Det är i dag tjugo år sedan den borgerliga regeringen bestämde sig för att lösa Nordbankens omfattande kreditförluster. Än i dag krävs kunder på betalning genom upplägget med ”den svenska modellen”. Detta trots att Nordbanken och dåvarande Securum redan fått betalt från staten. Det hela är högst tvivelaktigt och i vart fall omoraliskt. Det hävdar Jan Thörnhammar, advokat, och författaren och debattören Hans-Göran Björk.

Det är i dag 20 år sedan den borgerliga regeringen tog ett högst ödesdigert beslut för kunder till Nordbanken (nuvarande Nordea). Nordbanken blödde och ”måste” räddas varvid lagstiftaren skred till verket med sin räddningsaktion. En utredning gjord av bland annat konsulter fick namnet ”Nya Nordbanken” och belades med sekretess. Den granskades av ansedda revisionsbyråer som bland annat anmärkte på att den korta tiden för synpunkter, tre veckor, innebar att de juridiska konsekvenserna inte hanns med att utredas. Rapporten föredrogs för samtliga partiledare som, enligt uppgift, klubbade beslutet redan efter endast en halvtimmes föredragning. Inledningen till historiens största förmögenhetsöverföring var ett faktum.

Enligt rapporten behövde Nordbanken omkring 6 miljarder kronor för att återställa kravet på kapitaltäckning. Det blev emellertid också fritt fram för banken att rensa bort krediter som de helt enkelt inte ville behålla. Nordbanken hade vid tidpunkten för rapportens färdigställande, krediter till ett värde av 23 miljarder kronor med kunder som drabbats av problem med betalningen. Härtill kommer krediter till kunder som skötte sina betalningar till ett värde av 24 miljarder kronor. Från den 8 maj 1992 blev det av en outgrundlig anledning fritt fram för banken att även få göra sig med välskötta krediter och dessutom få betalt av staten för dessa genom upplägget av Securum.

Ett nytt regelverk från Finansinspektionen hade dessutom skapats vilket föreskrev att bankernas fastighetspanter skulle värderas på ett nytt sätt. Nordbankens egen mall för nya värden kom att kallas Cl4, snarlikt den kemiska formeln för klorgas med dödande effekt Cl2. Värdena på pantsatta fastigheter sjönk över en natt med 50–60 procent och de friska krediterna sades upp till omedelbar betalning.

Kunderna kunde givetvis inte betala eller ge mer säkerheter. Den nya värderingsmallen fick dödande effekt. Både verkligt nödlidande krediter och friska sådana som inte Nordbanken ville behålla, flyttades tillsammans med den pantsatta egendomen till det statliga företaget Securum vars uppdrag var att skilja krediterna och egendomarna från dess ursprungliga ägare. Runt om i världen kom detta att kallas ”den svenska modellen”. Egendomarna förvaltades och såldes av Securum och vinsten för staten uppgick, enligt beräkningar, till mer än 150 miljoner kronor.

Kvar stod låntagarna med skulder som staten hade löst. Staten ersatte det som kunderna inte kunde betala. Nordea och kvarlevorna av Securum kräver än i dag låntagarna på pengar som de redan fått av staten. Vi ställer frågan varför ingen har reagerat? Vi ställer också frågan om denna gigantiska förmögenhets-överföring verkligen var laglig?

I praktiken lättade staten på Nordbankens börda genom att betala alla uppkomna och befarade kundförluster. Med juridisk terminologi är det en tredjemanspantsättning för gäldenärens räkning. Detta gjordes utan någon särskild begäran från låntagarna. Den något föråldrade rättsregeln i 10 kap 8 § handelsbalken lyder; ”går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäldenären själv ej gälda gitter”.

Den blir i praktiken en borgen när staten löste Nordbankens kundfordringar. Vi menar att statens betalning skulle ha knutits till den pantsatta egendomen. Då hade Nordea och kvarlevorna av Securum inte kunnat fortsätta att kräva kunderna på betalning för de krediter som staten löst. Fortsatta krav innebär i praktiken att banken får betalt två gånger. Det var och är regelvidrigt och högst omoraliskt.

Vi har under flera år försökt skapa uppmärksamhet kring hanteringen av finanskrisen på 1990-talet. Lagstiftaren är uppenbarligen inte intresserad av ett förstärkt skydd för låntagarna. Ingen vill ens tala om 90-talets finanskris och orsaken är möjligtvis att både ansvariga och drabbade skäms.

Riksdag och regeringen bör uppmärksammas på några grundläggande rättssäkerhetsfrågor:

• Avtalslagen måste också gälla inom finanssektorn. En bank får inte godtyckligt säga upp en kredit så länge låntagaren fullföljer sin del av avtalet. Sker uppsägningen regelvidrigt ska den enskilde ha rätt till skadestånd och till skadans fulla värde.

• En utredning bör tillsättas för att granska om Nordbanken och kvarlevorna av Securum har laglig rätt att alltjämt kräva tidigare låntagare på betalning, utifrån de insatser som gjorts från statens sida.

Gamla kunder som har krav och skulder hängande över sig från krisåren på 90-talet bör uppmärksamma att fordringsägaren ska visa att en verklig skuld faktiskt finns kvar efter det att statens insats har räknas bort. Allt för att förhindra att banken skor sig och kräver betalning två gånger för en och samma fordran.

JAN THÖRNHAMMAR
advokat med inriktning mänskliga rättigheter

HANS-GÖRAN BJÖRK
författare och debattör, finansjuridik