[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Suzanne Collins är en 49-årig amerikansk författare som bor i Connecticut med sin make och två tonårsbarn. Hon har tidigare skrivit barnböcker och arbetat bland annat som manusförfattare för TV. Trilogin Hungerspelen i översättning av Lena Jonsson och Emma Jonsson Sandström (Bonnier/Carlsens förlag) är hennes stora genombrott som författare.

Böckerna titel: 1 Hungerspelen, 2 Fatta eld, 3 Revolt
Författare: Suzanne Collins
Översättning 1 och 2 Lena Jonsson
Översättning 3 Lena Jonsson och Emma Jonsson Sandström
Förlag: Bonnier/Carlsen

Jag har läst alla tre böckerna och sett den första filmen som nyligen kommit ut i regi av Gary Ross med Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss och Josh Hutcherson som Peeta. Både böckerna och filmen är spännande, bestialiskt våldsamma och mångtydliga. De ger upphov till ett stort antal reflexioner: vilka metoder en framtida envåldshärskare kan använda sig av för att behålla sin makt och kuva befolkningen.

Handlingen utspelar sig i ett framtida Nordamerika. Efter ett brutalt krig och flera naturkatastrofer bildades landet Panem av det som var kvar av landet. Nationen har bestått av själva huvudstaden samt tretton distrikt som var och en specialiserat sig på en näring som till exempel fiske, gruvdrift, jordbruk och textilproduktion.

Det trettonde distriktet har redan bombats sönder och samman. Invånarna i de övriga distrikten tvingas försörja huvudstadens dekadanta befolkning – så att de knappast får behålla någonting själva – och tvingas leva på svältgränsen, under den totalitära regimens hårda förtryck och mycket svåra omständigheter.

För att ständigt påminna de 12 distrikten (rebellerna förlorade kriget mot makten ) om konsekvenserna av kriget uppfinner de styrande Hungerspelen där varje år. 24 ungdomar mellan 12 och 18 år lottas fram för att tävla mot varandra. Men det är inte någon vanlig tävling, utan påminner snarare om hur den romerska aristokratin använde sig av gladiatorspelen som aristokratin erbjöd befolkningen, i samband med stora skådespel. Gladiatorspelen var ett sätt att distrahera de lägre klasserna från rådande samhällsproblemen.

Medan bröd och skådespel (latin: panem et circenses) är ett uttryck från romartiden då romerska imperiet erbjöd romarna gladiatorspel och annan underhållning i kombination med något att äta – för att romarna skulle hålla sig lugna och nöjda och inte protestera – har Suzanne Collins i Hungerspelen gått flera steg längre när hos speglar ett framtida fiktivt mardrömssamhälle.

Gladiatorerna i romarriket som bestod av både frivilliga och slavar tränades och hölls inlåsta i särskilda gladiatorskolor samt uppträdde vid de många gladiatorspelen under tidsepoken. En gladiator kunde be om nåd under gladiatorspelen genom att lägga sig på rygg och sträcka upp vänster arm. Åskådarna kunde då rösta om ifall de tyckte att gladiatorn skulle skonas.

I Hungerspelen ges ingen nåd. Här finns bara en vinnare som genom att döda sina motståndare eller invänta att fienderna själva dör på en främmande arena som styrs av spelledare som på de mest förfärliga sätt kan manipulera deltagarnas omgivning. Tävlingen styrs från den rika huvudstaden – och har det uttalade syftet att påminna de 12 omgivande fattiga distrikten att varje form av minsta olydnad straffar sig – därför lönar det sig inte att göra uppror mot den rådande centralmakten.

Att såväl böckerna som filmen bygger på – har fångat så mångas intresse – beror nog på att ämnet är en fruktansvärd reflektion av vad den korrupta makten tillåter sig att göra för att kunna behålla och kuva all opposition. I dag överskuggar verkligheten dikten där så många utvecklingsländer lever i en värld där vissa regeringar separerar folk och håller dem hungriga och genom förtryck och olika pålagor som gör dem alldeles för svaga för att de ska orka kunna slå tillbaka.

Både Twilightböckerna som jag tidigare recenserat och Hungerspelen verkar vara böcker skrivna för att bli bra filmer. Men den stora skillnaden är att Hungerspelens allvarliga och brutala tema får mig att tänka på Aldous Huxleys framtidsversion i Du sköna nya värld

I Du sköna nya värld (1932) beskriver Huxley vad som utspelar sig i detta samhälle som är uppdelat mellan persontyperna Alfa och Beta har till uppgift att sköta de höga och mellanhöga positionerna i samhället, medan Gamma, Delta och Epsilon ska vara arbetare utan förmåga att tänka själva. Denna uppdelning förstärks genom den indoktrinering och propaganda som genomsyrar hela samhället.

Hungerspelen håller den blodtörstiga regimen invånarna i schack genom de årliga spelen – den ständiga bevakningen där varje litet brott mot makten – bestraffas med repressalier, som inte står i någon som helst proportion till brottets karaktär. Spelets utgång: Den enda som överlever blir rik och berömd och får åka hem. Trilogin och den första filmen är en gastkramande framtidsroman och filmatisering om liv och död i ett samhälle där makten tillåter sig att göra allt för att förtrycka och utnyttja individen för sina egna syften..

Mats Lönnerblad