Var det rätt att rädda Nordbanken (och övriga konkursbanker) med hjälp av statliga medel?

Det ligger nära till hands att göra en jämförelse med övriga näringslivet. När det begav sig, i början på 90-talet, uppgick konkurserna till 20-25.000 per år.

Jag (och ingen annan heller) vet vilket det totala årliga underskottet (rensat för fiktiva skulder som för höga skönstaxeringar och för senare inbetalningar genom personligt betalningsansvar) i dessa konkurser var. Jag vågar mig på en gissning, att underskottet låg kring 150.000 per konkurs. Det ger en totalsiffra strax över 3 miljarder per år. Jämför detta med de 50-70 miljarder som staten använde för att rädda Nordbanken.

Sensmoral? För allt i världen, skydda småfolket (det är ju rätt i och för sig) men strunta i företagarna - ty det är ju de som drabbas i alla "vanliga" konkurser.

Jag tycker det hade varit bättre att låta de berörda bankerna gå i konkurs på de villkor som gäller för alla andra företag. Det hade haft det goda med sig att folk hade blivit tvärförbannade (jämför Albanien!) och UTKRÄVT ansvar av alla dessa svindlare som glider vidare i finanssektorn som om ingenting hänt.

Det är fullkomligt vidrigt. En privatperson eller småföretagare som gör konkurs jagas till döds för småsummor medan de verkliga skurkarna klarar sig. Men det är klart, de har ju andra kontakter.

Nu säger alla (med facit i hand): Det var väl jättebra att rädda Nordbanken - se hur bra det slutar! Först och främst har vi väl inte sett det än, men om det nu slutar "lyckligt" kan man ju fråga sig hur arbetslösheten hade sett ut i detta land om man använt en bråkdel av pengarna för att rädda "riktiga" företag och inte oligopolgiganter som p g a den tekniska utvecklingen inte nyanställer en enda människa.

Jag berättar gärna hur Nordbanken försökte knäcka mig (en hopplös uppgift!) om någon berättar vart jag skall maila in min berättelse.

Med vänliga hälsningar från Håkan utan bankkonto (jag gör inte affärer med oseriösa näringsidkare som banker).

Håkan Gustavsson