I den oss närstående del av världen skiljer man så som i Sverige mellan brottsrätt och civilrätt, förenklat uttryckt. I Sverige har det fått oönskade konsekvenser, långt tydligare än i andra länder som jag känner till  -  oönskade för allt och alla utom juristernas intressen.

Med ”jurister” avses här och i det följande främst domare och advokater. På brottsbalkens område har utvecklingen lett till att juristerna värnar brottslingarnas integritet och intressen mera än brottsoffrens. Brott börjar löna sig, och det inte bara för juristerna. 

Analogt därmed har inom civilrätten kärandens ställning försvagats till förmån för svarandens. Med ”kärande” menas inom civilrätten motsvarigheten till brottsoffret, med ”svarande” menas motsvarigheten till brottslingen. I det följande används ”orätt” som beteckning för civilrättens motsvarighet till brott, och ”rätt” som motsvarigheten till moraliskt och lagenligt leverne.

Den analoga utveckling av civilrätten kanske har skett av slentrian, men det är mera som talar för att den sker medvetet, styrd av juristerna. I mina analyser av skeendet har jag inte kunnat finna något som tyder på att denna utveckling hittills överhuvudtaget ens har uppmärksammats. Orätt har sedan länge lönat sig.

Å andra sidan framstår helt klart att den analoga utveckling av brottsrätt-civilrätt främjar ett och samma juristernas intresse, nämligen en hittills ohejdat tillväxt av brottslighet analogt med ohejdat tillväxt av orätt. Tar man även hänsyn till den artificiella volymisering och komplicering av målen till följd av strängt taget och i det mesta lagstridig handläggning av mål, så skulle kostnaderna för rättsväsendet kunna krympa till några få procent av vad som nu äskas i årlig budget.

I stället för rättskostnader av storleksordningen 5-10 Miljarder SEK skulle man kunna klara rättssektorn med kanske mindre än 400-500 Miljoner SEK. I stället för att   tysta domares och advokaters ginnungagap genom att stoppa ytterligare 50 Miljoner i halsen på dem, skulle justitieministern har haft kuraget att börja trappa ner budgeten med 500 Miljoner kronor om året tills rättsväsendet fungerar åtminstone så som Lag stadgar.

Detta skulle förutsätta att justitieministern tar initiativ till uppföljning av lagstiftning kring termen processekonomi. På köpet skulle vi få rättstryggheten tillbaka! Det låter lika otroligt som Erik Pensers 100 Miljoner SEK i  advokatkostnader i bara ett enda och i sakfrågan enkelt mål - och det är lika sant och riktigt.

Sådan konstgjord volymisering och komplicering av mål är långt mera vanlig och utbrett inom civilrätt än inom brottsrätt: Staten har nämligen nästan hela kostnadsansvaret för brottmål, medan parterna i civilmål får bära stordel av kostnaderna. Staten har både makt och möjlighet att hålla igen på kostnadsutvecklingen för brottmål:

Där sker volymiseringen huvudsakligen genom att låga straff och ännu lägre skadestånd formligen inbjuder till brott. I civilmålen tillkommer den ofta lagstridiga handläggningen av målen som förut nämnts, och som jag har påtalat i ett antal artiklar/repliker i DOMAREDEBATTEN på SvD - SYNPUNKT
 
Igen och igen dyker problematiken upp, och igen och igen kringgås den som katten den heta gröten. Skandias och övriga försäkringsbolagens senaste rävspel kommer att visa sig vara ett tydligt exempel. <En ny ekonomiskandal!> <Detta måste åtgärdas!>  <De ansvariga måste straffas!> etc., låter det nu igen.

Som om banker och försäkringar vore något exceptionellt.  Som om inte hela samhället vore genomsyrat av brott och orätt, med staten och storföretagen som de största missdådare. Det mest troliga är att ingen av de ansvariga kommer att straffas, igen!; att ingen av de drabbade kommer att få gottgörelse, igen!; att det blir precis som vanligt! IGEN!

Vid bankskandalen döptes tillsynsmyndigheten om från Bankinspektionen till Finansinspektionen, så vitt jag vet med ingen följdverkan av betydelse för någon av de ansvariga: Kosmetik!  Inte en enda av de ansvariga åtalades eller stämdes.
 
I ett rättssamhälle skulle brottsligheten behöva vara endast en bråkdel av vad den är i Sverige. Människorna skulle kunna känna sig  trygga inte bara till liv och lem, utan även för sina tillgångar.

Jag har förunnats att uppleva hur en svensk resbekantskap instruerade mig att lämna resväskan utan tillsyn på perrongen i Hallsberg, medan vi gick för att få oss en kopp kaffe på järnvägskaféet i väntan på anslutningståget till Karlskoga.

Då kom jag ifrån ett krigshärjat land med en krigshärjad själ, på väg till Karlskoga och Bofors som hade importerat mig som valsverksarbetare.

Händelsen gjorde ett oförglömligt intryck på mig år 1952.
 
Ännu 10 år senare kunde jag med ett handslag bekräfta ett 6-årigt leveransavtal, åtminstone i Norrland. Kontraktskrivningens papper var därefter endast formalia  -  man behövde aldrig befara att motpart skulle frånfalla den ingångna överenskommelsen. Inte ett enda av de tusental avtal som jag sålunda träffade har gått till domstol som en civilrättslig tvist. Sådan var läget ännu på tidig 50-60-tal.

Skriftliga uppgörelse tolkades efter bokstav och andemening. Juridiska finter vara bannlysta även om de förekom. Endast det som verkligen var tvistig tog domare ställning till. Vid rättegångar togs endast upp det som stämningen eller åtalet gällde, och det endast på saklig motiverat grund med stöd i Lag.

Visst förekom det undantag, och det i massor. Men det som i dag är regel var då dock fortfarande undantag.

I dag hör det till regel snarare än till undantag, att rättsvidriga och ofta lagstridiga förfaranden tillämpas i rättegångar. Det finns tusen och ett juridiska knep för att styra en rättegång så att visst resultat skall uppnås, antingen det nu gäller att fria den som skyldig är eller att fälla den som är i sin rätt.

Eller, kanske mera vanlig, så gäller det att ”bara” förlänga rättegången vare sig domen blir rätt eller fel. Så t.ex. ger jag mig katten på att om överhuvudtaget någon i den pyrande försäkringshärvan kommer att åtalas, så är det på fel laggrund eller i fel sak så att vederbörande kan frias.
 
Tillhör man inte en särskild privilegierad skara, kan man dock råka ut för att dömas till skattebrott. Eller så handlar rättegången om allt annat än vad stämningsansökan gäller. Man kanske t.o.m. åtalar eller stämmer fel subjekt som då lika självklart frias från ansvar!

Men inför allmänheten, i massmedia ser det ut som ett av världens mest spännande cirkusnummer med halsbrytande akrobatik högt uppe i cirkuskupolen och helt utan skyddsnät. Men lita på att var och en av aktörerna har en väl packad fallskärm som trikå, om nu trots allt något skulle gå snett.

De nämnda tillhör de fräckaste knepen, men det finns andra som är så mycket mera sofistikerade och svårare att påtala. Till de vanligaste hör, att man låter rättegången handla om något helt annat än det som saken i verkligheten gäller.

Nuförtiden förekommer det t.o.m. att domare avkunnar dom som gäller helt annan sak än den som stämningsansökans talan gäller. Jag har påtalat ett färskt sådant exempel som bevis!

En grov förenklad konstruktion, helt påhittat: Överfört till försäkringshärvan kan man tänka sig att de drabbade livklienter stämmer sakbolaget på återbetalning av de värden som dessa har tillgodogjort sig ifrån livbolagets tillgångar och/eller ifrån livbolagets egenvärde, och som således ej längre kan disponeras för utbetalningar till livbolagets klienter. (OBS Livbolagens tillgångar/egenvärde utgörs av de försäkrade och deras kapital, samt dess avkastning) Det är detta som domstol skall avgöra.
 
Sedan skriver domstolen i sin dom, att de värden som tvisten gäller utgör vederlag till sakbolaget för att livbolaget fick använda sakbolagets varumärke. Men varumärket har aldrig varit på tal vare sig i stämningsansökan, innan eller under rättegången. Och de värden som tvisten gäller har innan domen alltid kallats och bokförts som något annat än vederlag för varumärke.

Domen innebär att livklienterna frånkännes rätten till vad som ursprungligen tillhört dem, och som lagstridig men rättsgiltig har överförts till annan ägare, nämligen till sakförsäkringsbolaget.

Livklienternas egentliga talan har aldrig prövats av domstolen. Så kan det gå till! Och så går det ofta till!
Fråga Erik Penser, fråga Börje Ramsbro, fråga mig: Fråga hundratusentalet andra drabbade, som alla kan bidra med ett eller flera exempel av lagstridig orätt i domstolarna.

Walter Kölzer

Bankrättsföreningen