Följ Börje Ramsbros tvist med den statliga Stiftelsen Industrifonden!
Historien om lille Klas och hans föräldrar
Av Marie-Anne Olsson - 12 september 2012
Det här är historien om lille Klas och hans föräldrar och deras syn på barnuppfostran. Mamma och pappa (i fortsättningen kallade Mapa) var mycket lyckliga när lille Klas föddes. De kände sig duktiga för de hade skapat ett litet underverk, som skulle göra nytta här i samhället.
Klas gick på dagis som alla andra barn och så var det dags för honom att börja skolan. Mapa var mycket angelägna om att få så lite besvär som möjligt med Klas. De hade ju sina egna viktiga jobb att tänka på. De ville att han skulle växa upp till en självständig och ansvarstagande ung man, så de skapade ett antal ordningsregler, skrev ner dem på ett papper och undertecknade noga med sina signaturer. De var mycket nöjda, för här hade de tänkt till ordentligt och gjort en insats. De här reglerna skulle Klas följa under sin uppväxt.
De satte sig ner en gång för alla tillsammans med Klas och gick igenom reglerna och Klas nickade och var med på noterna. För att inte den lille killen skulle känna sig underlägsen, fick han en rejäl månadspeng att disponera som han ville. Om han var riktigt duktig skulle han få bonus också. Det var ett led i att lära sig att ta ansvar. De tog varandra i hand och senare fram på kvällen, sittande framför teven, pustade Mapa ut ordentligt och kände sig nöjda. Nu skulle allt gå som på räls.
De första skolåren gick ganska smärtfritt. Men plötsligt hördes alltmer högljudda klagomål på Klas, till att börja med från lärarna. De tyckte att lille Klas tog sig lite väl stora friheter. Han brydde sig inte om vad lärarna sa till honom, på lektionerna var han stöddig och högljudd. Han gjorde inte sina läxor. Mapa kontaktades. De förklarade sina tankar, sa att de hade varit överens om ett visst antal ordningsregler och att det skulle hämma den lille gossen alltför mycket, om de la sig i och följde upp hur han tolkade och efterlevde sina regler. Dessutom hade de fått ett antal nya barn, som nu var i olika åldrar, och lagt upp deras uppfostran enligt samma synsätt. De hade absolut inte tid att följa upp alla dessa småttingar och hålla reda på vad de hade för sig under skoldagarna. Hur skulle de då hinna med sina viktiga jobb och gå på de fina och viktiga möten och banketter som anordnades?
Några av klasskamraternas föräldrar gick till rektorn och beklagade sig över, att deras barn blev slagna och mobbade av Klas. Rektorn kände sig så illa tvungen att ta kontakt med Mapa igen och framföra klagomålen och be dem att ta Klas i örat. Men, nej, det kunde de inte göra, de var bakbundna av överenskommelsen med sin son. Om de la sig i skulle det kunna uppfattas som otillbörligt föräldrastyre. Och Klas var ju så fantastiskt artig och trevlig när han var hemma, så de kunde inte riktigt tro på alla klagomålen.
Eftersom rektorn inte fick gehör hos Mapa, såg han till att det gjordes en utredning av Klas hos skolpsykologen. Och man kom fram till att Mapas bristande uppföljning och intresse nog var grundorsaken till att Klas inte hade fått lära sig normal empati. Utredningen skickades till Mapa, men de hörde inte av sig eller gjorde någonting. De orkade inte ta till sig att deras nydanande uppfostringsmetod skulle vara fel på något sätt.
När de senare fick information om att Klas hade skapat ett litet gäng omkring sig, och att detta gäng på ett förslaget sätt hade börjat lura till sig ägodelar från de andra barnen, ja, då blev Mapa riktigt sura. De tyckte det var oförskämt av skolan att anklaga deras mönsterson på det här sättet. Och de vägrade fortfarande att utöva föräldrastyre. Om några hade något att klaga på fick de väl vända sig till polisen, tyckte de. Vad ska vi annars ha poliser och rättsväsende till?
Och på den vägen är det. Klas lärde sig allteftersom att bli allt slugare, att omge sig med sina likar, och blev allt skickligare på att mobba sina jämnåriga men hålla masken och uppföra sig exemplariskt inför sina föräldrar. Och det har han fortsatt med i vuxen ålder. Han är en diplomatisk mästare, även kallad ”Den hale ålen”, och han kan inte få in i sin skalle att han någonsin skulle kunna göra fel. Men jag undrar jag, om han någonsin har haft, eller kommer att få, några riktiga vänner, stackars pojke.
En ganska befängd historia, inte sant? Det är ju helt uppenbart att denna så kallade ”uppfostringsmetod” är dömd att misslyckas, om det är rakryggade, ärliga och medkännande medborgare man vill skapa. Men det är i stort sett så här det har gått till, och går till, när Mapa regeringen/staten (i det här fallet representerat av Näringsdepartementet) alstrar stiftelser, såsom Industrifonden, och tillsätter chefer i dem. Dessa vitt spridda stiftelser och snåriga ”ordningsregler”, med sina vildvuxna chefer som gör precis som de vill, finns ibland oss här idag. Jag tror det är ett femtiotal. Och det är vi som finansierar dem med våra gemensamma skattemedel. Befängt, inte sant?
Marie-Anne Olsson
Friaskribenter
Läs vidare: Ramsbros tvist med Stiftelsen Industrifonden