[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

När det gäller att företräda de svenska småspararna borde staten föregå med gott exempel. I stället gör staten tvärtom, och lurar småspararna så snart det är möjligt. Både i samband med nyemissioner eller när det gäller att introducera bolag på börsen.

Låt mig därför ge två exempel för att läsarna skall förstå vad jag talar om. När delstatliga Nordea (gamla Nordbanken ) var på obestånd 1991 garanterade staten en nyemission på 5.2 miljarder. Nyemissionen skedde, utan att man dessförinnan kontrollerat bankens verkliga resultatet och kundfordringar.

I denna emission tecknade staten aktier för 4.2 miljarder och privata investerare småsparare stod för resten av beloppet. Det stod snart klart att stödåtgärderna till Nordea inte alls räckte till. Som det snart visade sig var det inte 5.2 miljarder kronor som banken behövde, utan 51,2 miljarder (!), varav utbetalning skett med 40,2 miljarder kronor av skattebetalarnas pengar !

Både bankens styrelse och dåvarande VD Hans Dalborg och övriga ledning undgick allt skadeståndsansvar för det inträffade, trots att såväl bankens aktieägare som kunder och riksdagen blev grundlurade om Nordeas verkliga kapitalbehov och obeståndssituation, som inträffade redan den 1 februari 1990.

Visserligen ersattes bankens aktieägare som blivit lurade av staten, men kunderna som lurades att stanna kvar i den konkursmässiga banken och sedan på ett orättfärdigt sätt blev av med alla sina tillgångar, har fortfarande inte fått någon ersättning. För ett sådant uppenbart lurendrejeri  borde självfallet upphovsmännen straffas med långa fängelsestraff, som nu sker i fallet med det amerikanska bolaget Enron och i den italienska industrikoncernen Parmalat som lurat både aktieägare och kunder om sin ekonomiska ställning.

Hittills har ingen i vare sig Nordeas styrelse eller ledning  fällts för det uppenbara och mycket grova bedrägeri man gjorde sig skyldig till 1991.

När statliga Telia introducerades på marknaden för några år sedan av den fd näringsministern Björn Rosengren lovades aktieägarna guld och gröna skogar. Telia, som numera heter Telia Sonera, har fortfarande inte infriat förväntningarna. Bolaget värderas fortfarande under introduktionskursen. Björn Rosengren är inte längre näringsminister utan företräder i stället Stenbecks - sfärens bolag mot staten. Några straff för den felaktiga introduktionskursen har fortfarande inte utdelats.

Fortfarande har inte någon av alla de sparare som lurades att tecknade aktier i Telia på falska premisser fått någon ekonomisk ersättning. Medan Björn Rosengren själv lever gott på sina dubbla pensioner, dels från facket (TCO) och dels från sin tid som näringsminister i den socialdemokratiska regeringen. Samtidigt som han inkasserar stora arvoden för sitt nuvarande arbete inom industrikoncernen Kinnevik.

I ärlighetens namn måste erkännas att det är inte bara staten som syndar. Sedan bankkrisens dagar har privata bolag lärt sig av staten hur man kan synda utan att straffas. Så sent som i mars i år gjorde privata Oriflame en succéartad introduktion på Stockholmsbörsens O-lista. Den 11 augusti presenterades den 1:a kvartalsrapporten. Rapporten avslöjar att bolaget inte alls växer i den takt man utlovat. Försäljningen under andra kvartalet var 1,4 miljarder kronor - sämre än förra året och hela tio procent sämre än analytikernas förväntningar.

Sminket rann av kosmetikaföretaget  när Oriflame svek marknadens förväntningar. - bolaget aktier rasade med 28 procent. "Det är verkligen ingen trevlig odör som sprider sig kring Orifame. Det stinker snarare kring bolaget. Onsdagens kalldusch kommer inte bara att drabba Oriflame och Industri Kapital. Det kommer också att försvåra för andra introduktioner," skriver Dagens Industris Torbjörn Isacsson apropå det inträffade (DI den 12.8.2004)

Vad som känns oroväckande är investerarnas ovilja till långsiktiga investeringarna i industri och handel. Inspirerade av statliga företagsamheten är det numera snabba klipp som gäller. "Ta pengarna och stick" verkar vara devisen för dagens svenska investerare, som i stället för att skapa nya företag köper upp livskraftiga företag som man snabbt säljer vidare så dyrt som möjligt.

Sedan är det många som tar pengarna och sticker från landet - så snabbt som möjligt.

Mats Lönnerblad
Skribent i finansrätt

Bankrättsföreningen