I dag förmår inte längre den socialdemokratiska regeringen vare sig att försvara landet eller de svenska företagens intressen. Det visar den trista utvecklingen inom det försvaret som håller på att avvecklas, och företagsamheten som stadigt minskar.

Några möjligheter för svenska företagare att försvara sina intressen gavs heller aldrig under bankkrisen när den moderate bankministern Bo Lundgren tillät krisbankerna att säga upp krediterna, och plundra 60.000 skötsamma företagare.

Det skedde utan att någon kunde ingripa till bankkundernas försvar. Metoden var enkel. Först sades alla bankgarantier och krediter upp för de välskötta företagen. Företagare som gjorde motstånd försatte man i konkurs. Därefter vidtogs en plundring av bolagen tillgångar i en omfattning som Sverige inte sett maken till sedan Kreugerkraschen 1932.

Företagare som försökte försvara sig i domstol, förlorade sedan sina processer eftersom domstolarna agerade lika rättsvidrigt mot bankkunderna som i skattemål. Metoden man använde sig av var att tillämpa ”omvänd bevisbörda”. Bankerna vann de flesta målen bara genom att slippa bevisa att säkerheterna hade försämrats. Under sådana premisser är det inte så konstigt att företagarna fortsätter att fly landet, och att .Sveriges ekonomi är körd i botten.

De ekonomiska påföljderna för ett land med försvarslösa företagare är uppenbara. När inte bolagen tillåts försvara äganderätten eller sina ekonomiska intressen, kan ingen annan göra det heller. För att få landets ekonomi att fungera brandskattas den svenska allmänheten. Framtidens pensionärerna har redan blivit av med en tredjedel av sina inbesparade ATP-pensioner på 258 miljarder kronor, utan att någon protesterade. Beslutet skedde under ”politisk enighet”.

Som en direkt följd av bankkrisens verkningar visar färska siffror att vi inte heller har råd med något militärt försvar. År 1989, innan krisbankerna med Gota Bank och Nordea (gamla Nordbanken) i spetsen hamnade i en obeståndssituation den 1 februari 1990, kunde försvaret mobilisera 730.000 man. Ända sedan krisen har förbandsnedläggningarna minskat dramatiskt. 1985 fanns det 73 förband och år 2007 beräknas det bara finnas 17 förband kvar, med en sammanlagd insatsstyrka 33.000 man (!)

Riksdagens försvarsbeslut innebär att 96 procent av det gamla invasionsförsvaret läggs ner, när beslutet är fullt genomfört 2007. Man tycks redan ha glömt bort att man före andra världskriget på fullt allvar hävdade att det inte fanns några allvarliga hot. Det säger man även i dag. Regeringens påstående att Sverige ändå behåller sin försvarsförmåga, är det inte längre någon som tror på.

På samma sätt som bankerna bröt sina kontrakt med kunderna under bankkrisen bryter nu statsmakterna sina kontrakt med både försvarsanställda och värnpliktiga. I omvärldens ögon upplevs Sverige som en lekstuga.

År 2004 befinner sig både företagsamheten och den svenska försvarspolitiken i upplösning. Sveket mot företagarna, försvaret och pensionärerna, visar att Sverige som land inte längre förmår tillvarata sina demokratiska och moraliska intressen.

Framtidens försvar måste bygga på att kunna försvara både företagens och landets intressen. Det gör det inte i dag. Vad ingen av våra politiker verkar ha förstått är att försvarets framtid intimt hänger samman med den ekonomiska utvecklingen för Sverige. En utveckling som bärs fram av bolagen, och inte av byråkrater och politiker.