[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Vad som drev på bankerna att spärra skötsamma företagares konton och beslagta kundernas tillgångar under den svenska bankkrisen, var att krisbankerna som var på obestånd. De hade fått politikernas tillstånd att säga upp krediterna för sina kunder, och beslagta tillgångarna för de kunder som inte längre passade in i bankernas ”portfölj”. För vad som hände bär både den förre statsministern Carl Bildt (m) och den f d bankministern Bo Lundgren (m) det största ansvaret.

Men att svenska domstolar kunde tillåta samma sak, när många ärenden sedan prövades i domstol, är och förblir en stor gåta för mig. En bank har vare sig rätt att säga upp krediter under löpande avtalsperiod eller beslagta tillgångar, om inte banken i domstol kan bevisa att säkerheterna har försämrats.

Trots mina många artiklar och böcker hur bankerna bar sig åt mot kunderna under krisen, har hittills inte någon enda bank eller politiker kunnat yttra sig till bankernas försvar för vad som skedde. Plundringen av entreprenörer och företagare har inte ens varit föremål för någon oberoende utredning, trots att riksdagen sedan länge beslutat att så skall ske. I stället är det den ekonomiska misär som följde i bankkrisens spår, för både landet och företagarna som talar sitt tydliga språk.

Under krisen förekom det till och med att bankerna gick in hos andra banker i Sverige och spärrade medel i samband med olika affärsuppgörelser, trots att man inte heller hade någon sådan rätt. I samband med olika affärer spärrade bankerna t o m likvida medel avseende bankgarantier och utlandslån, som inte var utställda av bankerna, utan av någon annan part.

Så gjorde bankerna under bankkrisen. Så gör bankerna i dag. Utan att någon reagerar och ställer upp och försvarar de som drabbas. Det senaste exemplet rapporterades till mig i min egenskap av ordförande i Bankrättsföreningen i oktober 2005. En person som driver ett handelsbolag har plötsligt fått hela sitt konto fruset av sin bank. Han begärde då omedelbart att få en förklaring, på vilka rättsliga grunder frysningen skett. Banken har genom sin jurist vägrat att avge en ordentlig förklaring.

Det som mest förvånar mig är att det vare sig tycks besvära domstolarna eller politikerna att ageranden av dessa slag mot fastighetsägare och företagare på ett uppenbart sätt strider mot Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionens tilläggsprotokoll) som skrevs under i Paris den 20 mars 1952 och ratificerades av Sverige redan den 17 april 1953.

I artikel 1 står klart och tydligt att ”Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt. Ingen må berövas sin egendom annat än i de allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser”

Den fråga som jag bl a vill ställa till domstolarna och våra politiker är: När anses det vara i det allmännas intresse, att tillåta bankerna att beslagta tillgångar från skötsamma företagare ?

En annan fråga är om ni förstår de ekonomiska konsekvenserna för landet, vad ni tillåter bankerna att ställa till med mot företagarna ?

I dag låtsas regeringen tro att det huvudsakligen är brist på kapital, som är orsaken bakom den svaga sysselsättningen i Sverige, och den brutala bristen på expansionsvilja i näringslivet.

Ingenting kan vara felaktigare. Börja i stället med att respektera äganderätten. Och att skydda företagen mot banker och oseriösa klippare. Minska det byråkratiska krånglet och den allt otydligare och konfiskatoriska skattelagstiftningen som riktas mot entreprenörer och företagare, så får vi fart på företagsamheten i landet igen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen