[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Svaret på den frågan är att både den borgerliga och socialistiska regeringen var inblandade i dessa förtalsregister och masslakt av välskötta svenska företag. Det är därför som ingen politiker, från vänster till höger använder sig av dessa händelser som ett vapen i valdebatten, så snart det närmar sig ett nytt riksdagsval.

I de rättsprocesser som jag tagit del av och förtalsregistren har varit uppe till förhandling har i regel slutat med ekonomisk uppgörelse i godo, redan i första rättsinstans. De många oskyldiga företagare och privatpersoner som drabbades av förtalsregistren har inte haft tillräckliga ekonomiska resurser att driva denna form av rättsprocesser i alla rättsinstanser.

En annan orsak kan vara att svenska domstolar dömer ut löjligt låga skadestånd för de drabbade, utan någon som helst hänsyn till de verkliga ekonomiska förlusterna för dem som utsatts för dessa organiserade förtalskampanjer.

När det dessutom visat sig att såväl polis som åklagare varit inblandade i den smutsiga hanteringen av dessa olagliga register, är det lätt att förstå varför myndigheterna numera gör allt för att skydda uppgiftslämnarna och domstolarna (som själva är inblandade) inte tillåter förhör av de inblandade.

Hanteringen av dessa kränkarregister visar därför på något mycket allvarligare. Att Sverige har ett politiskt korrupt rättssystem. Och att myndigheterna skyddar dem som begår allvarliga brott, när höga representanter för det politiska etablissemanget och myndigheterna själva är involverade.

Bankdirektören Lars Traneflykts många mejl till politiska makthavare kring dessa register, och inlägg på Bankrättsföreningens välbesökta hemsida, har därför mötts av total tystnad. Ingen tjänsteman inom vare sig regeringskansliet eller hos Finansinspektionen har vågat ta tag i dessa frågor, som de varit skyldiga att göra. De olagliga och kränkande registren som orsakat enorma förmögenhetsförluster för seriösa företagare har därför lämnats helt åt sidan. Utan vare sig utredningar eller åtal, har de ansvariga tjänstemännen i bankerna kunnat begå dessa allvarliga förmögenhetsbrott, som i varje annat land, skulle betraktas som ytterst allvarliga.

Avsaknaden av en oberoende analys av bankkrisen, som riksdagens redan har beslutat om men som regeringen vägrar att verkställa, medför också att alla de oskyldiga företagare som fått sina livsverk förstörda, fortfarande inte blivit ekonomiskt kompenserade som de borde.

Förfallet inom bankvärlden hade pågått länge innan någon uppmärksammade vad som höll på att hända. Såväl Finansinspektionen som regeringen känner till att bankernas ekonomiska resultat fallit dramatiskt sedan 1960–talet, utan att vidta några som helst åtgärder. Sedan 1969 och fram till slutet av 80-talet har soliditeten i det svenska banksystemet reducerats med hela två tredjedelar.

Från 4.5 till 1,5 procent. Alla ekonomiskt initierade väntade på kraschen, som kom den 1 februari 1990, utan att det heller vidtogs några motåtgärder ens när kraschen var ett faktum..

När Gota bildades 1987 innebar det att moderbolaget fick dispens från kapitaltäckningsgraden utan att regeringen bekymrade sig om att tvinga fram några ekonomiska garantier, som skulle ha stabiliserat det svenska banksystemet.

Den ekonomiska kraschen i såväl Gota, Första Sparbanken, som Nordbanken (numera Nordea) synes därför ha varit oundviklig med tanke på den lånefilosofi som dessa banker tillämpade sedan kreditregleringen avskaffades i slutet på 1985.

”Pengar är som gödsel, dom måste spridas för att bli till nytta” löd budskapet från ledningen i Gota Bank, vars ända målsättning var att så småningom kunna sälja den konkursmässiga banken vidare, vilket till slut lyckades med ett nödrop. I september 1990 lyckades Gota med det otroliga konststycket att sälja Gotas aktier vidare för ofattbara 4,75 miljarder kronor. Berättelsen om hur detta kunde gå till har jag redan utförligt redogjort för i min bok:

Från bankkris till börskris (Bankrättsföreningen, 2003)

Hanteringen av bankkrisen kan liknas vid en ekonomisk våldtäkt av skötsamma företagare. Resultatet för landet har hittills varit oerhört negativt, vilket politikerna gör sitt bästa för att dölja. Kronan har sjunkit med 30 procent mot omvärlden. Statskulden som ökade med tusen miljarder under bankkrisen, är fortfarande obetald. Samtidigt som de socialistiska politikerna trallar och berättat hur bra det går för landet inför valet hösten 2006, Sverige har svårt att klara sina ekonomiska förpliktelser.

Bo Lundgren, till vars politiska meriter bara kan räknas att ha suttit alldeles för länge i Sveriges Riksdag, och att han blivit sparkad som både bankminister och moderatledare, har kvalificerat honom som ny chef för riksgälden.

Nu har han har fått svårt med upplåningen. Det är Riksgäldskontoret som hanterar statens skulder och upplåning. Riksgäldskontoret tvingades nyligen låna upp 25 miljarder kronor i statsskuldsväxlar för att hålla Sverige flytande. De två senaste auktionerna misslyckades. På köparsidan finns ett utbrett missnöje och en rädsla för att Sveriges ekonomi skall fortsätta att urholkas.

Själv anser jag att det kanske inte är så konstigt att oberoende ekonomiska betraktare oroar sig för Sveriges framtid. Ett land som tillåter banker att slå ut företagare för att de är på obestånd, och av statsmakterna tillåts att dölja sin obeståndssituation, har inte valt politiska makthavare som inger förtroende, på vare sig kort eller lång sikt.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen