[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

Ljugandet märker man redan när det gäller stora ekonomiska frågor. Som vad de tongivande tidningarna skriver om allt från Kreugermordet till den svenska bankkrisen 1987 - 1993. Det skulle dröja ända fram till 1990 när Lars- Jonas Ångström i boken Därför mördades Ivar Kreuger (Sellin & Blomquist förlag i samarbete med Den svenska marknaden, 1990) kunde avslöja vad det var som hände under Kreugerkraschen. Fram till dess hade politikerna lyckats hemligstämpla allt material.

Såväl Dagens Nyheter som Göteborgs Posten spred vid ett flertal tillfällen i slutet av 20-talet och i början av 1930-talet ren desinformation riktad mot Kreuger och Kreugerkoncernen. Göteborgs Posten gick 1931 ut med information om att en evighetständsticka uppfunnits som gick att tända sexhundra gånger innan den var förbrukad och att Ivar Kreuger bjudit över 20 miljoner för den men fått avslag och att den nu skulle exploateras på världsmarknaden.

Tidens Tegn i Norge (vars svenska förbindelse var Dagens Nyheter) lät sprida ut rykten om att Ivar Kreuger måste betala 90 miljoner för att rädda brodern Torsten Kreuger från konkurs. Lite senare påstod samma tidning att Torsten Kreuger skulle vara skyldig Stockholms Enskilda Bank 10 miljoner och att konkursen var nära förestående. Bakom dessa rena lögner låg redaktören O Sleman på Dagens Nyheter – enligt order.

Strax efter mordet på Ivar Kreuger diktade Dagens Nyheter också ihop en historia som gick  ut på att Kreugerkoncernen omedelbart var skyldig att betala Polen miljonbelopp och att Polen vid utebliven betalning skulle kunna sätta Kreuger & Toll i konkurs.

Det var inte alls som påstods i svensk press att Ivar Kreuger befann sig i en obeståndssituation och därför tog livet av sig i mars 1932. Sanningen är att Ivar Kreuger mördades för att han hade försatt sina motståndare i en ohållbar situation. De som spekulerat mot honom skulle inte kunna fullfölja sina åligganden vilket skulle få mycket långtgående och ödesdigra konsekvenser och de i de egna leden som bedragit honom stod inför sitt avslöjande.

Sedan länge lider Sverige av den kommunist/socialistiska inställningen att det skall vara lätt att lägga beslag på andras tillgångar och leva som någon form av parasit. Benämningarna är lite olika och varierar från kapitalfördelning, kapitalreformer, inkomstutjämning och fördelningspolitik. Men i grund och botten utgör den bara olika namn på en viss – dock ännu ej total konfiskation.

Vad som hände under bankkrisen visar att förhållanden än i dag i grunden inte har förändrats.

Om krisen har jag själv redan skrivit fyra böcker: Från bankkris till börskris (2003) , Från folkhem till fattigstuga (2004) Nollkoll (2005) och Härdsmälta (2005) Vilseledandet och mörkläggningen kring bankkrisen har varit omfattande eftersom både den socialistiska och borgerliga regeringen varit inblandade och det rått konsensus vilka konfiskatoriska åtgärder som skulle vidtagas.

Man var överens om att lägga beslag på fastighetsägarnas och företagens tillgångar för att rädda bankerna. Staten tilläts nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd med mellan 50—70 procent. Bankerna fick lova att säga upp krediterna för 60.000 skötsamma företagare. Under flera år fick allmänheten och företagen betala en extra straffränta på 3 procent för att öka likviditeten i banksystemet.

Politikerna verkar också varit överens om att svartlista både egna anställda och företag som man låg i tvist med och som inte fann sig i bankernas övergrepp. Den fråga som man därför måste få svar på är vilken effekt detta får för journalistiken när makt och media växer ihop, när helst det gäller frågor av ”högsta rangordning” som egentligen inte handlar om någonting annat än att skydda statens ekonomiska intressen och strunta i vilka ekonomiska förluster som enskilda drabbas av.

Om det förhållande som råder i massmedia i Sverige skriver Jan Gillberg i DSM nr 5 2006.

I Sovjet skapade man ”sovjetmänniskan” I Sovjet fanns då en Gulag. I Sverige behövs ingen Gulag. Det räcker med massmedial konditionering.

Bland utrikeskorrespondenter uttrycks allt oftare förvåning över de svenska journalisternas underdånighet och anpassning gentemot den politiska makten. Inte minst är förvåningen stor hur väldiciplinerade de svenska medierna förhållit sig till det uppenbara manipulerandet av sanningen vad gäller de ekonomiska orsakerna till både Kreugerkraschen och bankkrisen.

Den frågan som jag ställer mig är hur länge skall lögnen om orsakerna till bankkrisen hålla ?

Skall det dröja lika länge tills sanningen om Kreugerkraschen kom i dagen ? I så fall får de oskyldiga fastighetsägare och företagare vänta länge på upprättelse.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen