Krisbankerna var redan ju på obestånd den 1 februari 1990, då de inte längre kunde uppvisa en tillräcklig kapitaltäckningsgrad. De var därmed var skyldiga enligt svensk lag att upprätta kontrollbalansräkning för att sedan begära sig själva i konkurs, vilket aldrig skedde. Stefan Ingves borde veta vad han talar om eftersom han under 1993 var generaldirektör för den nyöppnade Bankstödsnämnden, som hade till uppgift att hantera det statliga stödet till bankerna.

För att uppskatta hur stort kapitalbehov som fanns hade värderingar av bankernas tillgångar genomförts samtidigt som bankernas framtidiga intjäningsförmåga hade analyserats. Ytterligare analyser i bankerna hade lagt grunden till hur stödavtalen skulle upprättas och hur de allvarliga bristerna i bankernas riskkontrollsystem och hantering av problemkrediter skulle åtgärdas.

Det var åderlåtningen av banksystemets primärkapital som gjorde att bankerna inte längre var likvida våren 1990, i kombination med att nivån på problemkrediterna till ett mindre antal större fastighetsägare, var väsentligt högre än det egna kapitalet (primärkapitalet). Det var således redan våren 1990, som kreditförlusterna hade urholkat krisbankernas egna kapital.

Men de svenska krisbankerna sköt kreditförlusterna framför sig och tillämpade samma metod som Handelsbanken gjorde under Kreugerkraschen 1932, då den dåvarande Handelsbanken genom ”dubbel bokföring” använde sig av en metod för banken internt, medan den officiella bokföringen sade någonting helt annat.

Under den senare bankkrisen 1987 – 1993 var det emellertid Handelsbanken som klarade sig bäst. Gota Bank och Nordbanken som var värst ute och de tvingades tillämpa olika illegala metoder för att slippa ifrån att redovisa att de var på obestånd. Under hösten 1991 fick staten som huvudägare till Nordbanken garantera en nyemission på 5,2 miljarder kronor, som den nytillträdde VD:n Hans Dalborg påstod skulle användas för den fortsatta ”expansionen.”

Det visade sig snart att både staten och de privata aktieägarna blivit lurade av Dalborg & Co. Problemen i Nordbanken var betydligt värre än man vågat redovisa. Staten tvingades därför snart att lösa ut de övriga aktieägarna för totalt 2 miljarder kronor. De 5,2 miljarderna räckte inte ens för att täcka de grövsta hålen i bokföringen. Nordbanken fick därför ytterligare 20 miljarder kronor för att omstrukturera banken, som det snart skulle visa sig, inte heller räckte.

Det stod ganska snart klart att kapitalbehovet bara i Nordbanken väsentligt skulle överstiga ramen på 20 miljarder riksdagen tillskjutit för att rädda banken. Banken fick då i november 1992 ytterligare 10 miljarder för att öka reserveringarna för befarade kreditförluster.

Gotas huvudägare, Trygg Hansa SPP som tvingats till flera kapitaltillskott för att hålla den konkursmässiga banken under armarna gav till slut upp förhoppningarna om att kunna rädda Gota Bank, som de blivit pålurade av det lilla bolaget Proventus.

Gota AB gick i konkurs. Regeringen gjorde den 9 september 1992 en utfästelse att Gota Banks förpliktelser skulle infrias. I december 1992 förvärvade staten samtliga aktier i Gota Bank från konkursboet. I början av 1993 fick Gota Bank, som tillfällig lösning, en förlusttäckningsgaranti på 10 miljarder kronor. Under sommaren 1993 gav Finansinspektionen Gota Bank direktiv om hur Gota Banks kreditförluster skulle redovisas. Innebörden blev att helårets prognosticerade kreditförluster skulle tas upp som faktiska kreditförluster redan i delårsbokslutet.

Huvudsakligen som en konsekvens av Finansinspektionens direktiv ökade de redovisade kreditförlusterna till 7 miljarder kronor i halvårsbokslutet jämfört med de 1,2 miljarder som redovisats för det första kvartalet.

Vad bankerna gjorde under bankkrisen 1987 – 1993 var således att skjuta kreditförlusterna framför sig och att inte redovisa de faktiska förlusterna som man borde. Mot den bakgrunden borde heller aldrig krisbankernas redovisningar och bokslut ha godkänts under bankkrisen.

Vilken signal ger det till alla företagare som drabbades helt i onödan att bankerna under denna period, då man vilseledde sina kunder med både kreditlöften som man inte hade rätt att utfärda och krediter som aldrig borde ha givits, när bankkunderna för att erhålla dessa löften och lån tvingades att gå i borgen för sina förpliktelser och sedan fått axla den skuldbörda som bankerna sköt ifrån sig, när sanningen om bankernas verkliga obeståndssituation kom i dagen.

Och den fråga som jag ställer mig är hur revisorerna och ägarna till krisbankerna kunde bevilja styrelse och ledningar i bankerna ansvarsfrihet för denna period där man visade upp de mest flagranta exempel på ansvarslöshet som någonsin förekommit inom det svenska bankväsendet ?