[Hemsida] [Brf-direkt] [Skicka vykort] [Tipsa ditt nätverk]

De politiskt styrande har på detta sätt velat markera att domstolarna inte har några funktioner som principiellt avviker från andra myndigheters. Nu vill den nuvarande generaldirektören i Domstolsverket Thomas Rolén, tillsammans med den politiskt tillsatte domaren Sten Heckscher (s) som efter sin misslyckade gärning som rikspolischef i stället utnämnts till president vid Kammarrätten i Stockholm, införa individuell lönesättning för framtidens domare. ( Svenska Dagbladet, SvD 2007-05-15)

Vad man inte verkar ha förstått är att prestationsbaserade domarlöner kommer att göra domarna ännu mera ängsliga och angelägna att gå politikerna till mötes i känsliga mål för att på så sätt kunna höja sina egna löner. Den europeiska domarunionens europeiska avdelning, har också tagit ställning mot detta befängda förslag. Domarunionen menar att löner som är kopplade till produktivitet inom de rättsliga aktiviteterna är helt oacceptabelt.

Det var i 1974 års grundlag som man tog bort domarnas särställning och gjorde domstolarna till i princip regeringens underordnade myndigheter. Vad som är allvarligt är också att regeringarna sedan dess låtit politiseringstendenserna slå igenom såväl vid utnämningen av domare till de högsta posterna som i själva lagstiftningen.

Domstolarna står inför en ödesfråga eftersom individualiserade löner är ännu ett hot mot den redan hårt sargade rättssäkerheten. Ett annat konkret hot är de många generalklausulerna som finns i den svenska lagstiftningen har professor Jacob Sundberg omsorgsfullt skildrat i festskrift till Jan Hellner (Norstedts förlag)

Min egen uppfattning är att generalklausuler tömmer lagen på alla kraft och innebär ytterligare en förskjutning av makten från den enskilde medborgaren till den härskande regimen.

Jacob Sundberg påpekar att i de socialistiska generalklausulernas perspektiv har den intressantaste utvecklingen ägt rum inom den svenska marknadsrätten. 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring (marknadsföringslagen) och 1971 års lag om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen är båda uppbyggda kring generalklausuler som i första hand tillämpas av Marknadsdomstolen och konsumentombudsmannen (KO) .

En annan intressant reflektion från Sundberg handlar generalklausulen mot skatteflykt. Genom 1980 års lag mot skatteflykt har vi fått en lag som föreskriver att taxeringen skall ske ”som om den skattskyldige valt det närmast till hands liggande förfarande”, det vill säga att ”här skall hänsyn ej tas till den rättshandling” som den skattskyldige i själva verket företagit.

Godtyckligheten i förhandsbesked inom skatterätten exponerar generalklausulens verkningssätt. Man introducerar dubbla system. Ett i skatterätten, ett annat i civilrätten. Dessa två riskerar att står i konflikt med varandra.

När det gäller generalklausulen mot skatteflykt, uppfattar Jacob Sundberg denna på så sätt ”staten får spela falskt under att de skattskyldiga måste hålla sig till spelreglerna” Ett sådant förhållande måste betraktas som helt oacceptabelt, med vilka mått man än mäter.

När svenska staten som högsta makt, använder sig av generalklausulen som ett ensidigt och kontrollerbart vapen för att få rätt i sak även när staten har fel, måste det vara dags för den oväldige lagstiftaren att gripa in och rätta till misstagen. Tyvärr sker inte detta i Sverige.

Det måste vara är en av förklaringarna, varför det blir så många felaktiga domar i både brottsmål och tvistemål.

En av förutsättningarna en ökad rättssäkerhet är ju självständiga domare. En annan är att lagstiftaren skriver rättvisa lagar som är både klara och lättbegripliga.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund

Bankrättsföreningen