Hur många år kommer det då att ta innan forskningen ger oss en korrekt bild av den svenska bankkrisen 1987 – 1993, som var den djupaste ekonomiska krisen i vårt land ?

Det är en fråga som Lars Jonung som är professor i nationalekonomi och forskare vid EU-kommissionen också ställer sig sedan han läst Göran Perssons memoarer ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers Förlag, 2007).

I en uppmärksammad ledarartikel i Dagens Nyheter 2008-02-08, kritiserar han med rätta den förre statsministern Göran Persson, för att han i sina memoarer påstår sig vara han, som tog Sverige ur den svåraste ekonomiska krisen i Sveriges moderna historia. Lars Jonung anser att påståendet strider mot bättre vetande.

Under den senare delen av bankkrisen satt ju Persson dessutom i opposition. Han hade då inte den politiska makt, som han senare fick när han tillträdde som finansminister, efter valet hösten 1994. Då var ju bankkrisen redan slut.

För betalningen av den av bankerna självförvållade krisen har hela svenska folket fått vara med och betala, skriver den kände nationalekonomen Johan A Lybeck i sin bok: Facit av finanskrisen (SNS Förlag, 1994) Antingen har vi betalat för bankkrisen i egenskap av skattebetalare, eller som drabbade företagare. 65 miljarder kronor har gått som stöd från staten till bankerna, skriver Lybeck.

En vidgad räntemarginal på 3 procentenheter betyder också att svenska hushåll och företag betalat i runda slängar 20 miljarder kronor per år sedan 1991 i merkostnad, också i syfte att rädda bankerna från deras egna misstag, skriver Lybeck. Företagarna som drabbats och hela svenska folket har således all anledning att kräva en förklaring av bankkrisen, genom en oberoende utredning av krisen, som riksdagen redan har beslutat, men som den nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt fortfarande inte vill genomföra.

Vad Lars Jonung däremot inte nämner i sin ledare i DN, var att Göran Persson under sin tid som oppositionspolitiker, satt med i den statliga Bankstödsnämnden och hjälpte till att förvärra bankkrisen. Det skedde genom att vara med och tillåta att många av bankernas kunder, som inte längre passade in i bankernas ”portfölj”, som ofrivillig slaktboskap fördes statliga ”skräpkreditföretag” som Retriva och Securum. Att man tillät krediterna sades upp för 60.000 skötsamma företagare, som medförde också att 400.000 människor kastades ut i permanent arbetslöshet.

Lars Jonung har således helt rätt i att Persson i sina memoarer serverar en ”saneringsmyt”, som inte alls överensstämmer med verkligheten. Lars Jonung nämner att under alla balansräkningskriser ökar budgetunderskottet automatiskt som en följd av den ekonomiska nedgången. Den aktuella forskningen ställer sig därför kritisk till att bekämpa ”sanera”, det cyklist betingade budgetunderskottet. I de krisländer som prövade sådan åtstramningspolitik förvärrades i själva verket det realekonomiska läget, påpekar Jonung.

I dag använder ekonomerna beteckningen balansräkningskris (balans sheet crises) för liknande kriser som den svenska bankkrisen. De uppvisar ett likartat mönster av ”boom-bust”. Först glödhet högkonjunktur, följd av en lågkonjunktur och till slut djup kris.

Den utlösande faktorn till denna kris i Sverige var att den finansiella marknaden avreglerades. Det var detta som öppnade för bankernas starka kreditexpansion. Samtidigt gällde en fast växelkurs. Den uppfattades till en början som stabil och trovärdig.

I Sverige tog Riksbanken bort regleringen av affärsbankernas utlåning i november 1985. Bankutlåningen växte okontrollerat. Skuldsättning och risktagande ökade. Alla kände sig rikare, när bankerna lånade ut mer pengar än vad de hade i tillgångar. Det var när bankerna sedan skulle uppvisa sin lagstadgade kapitaltäckningsgrad, den 1 februari 1990, som det visade det sig att de svenska storbankerna var på obestånd.

Det var detta obestånd som orsakade den svenska bankkrisen.

Läget för den svenska bankkrisen 1987 – 1993 är således detsamma som under den pågående globala bankkrisen. Genom alltför vilda spekulationer har bankerna åter fått problem med sin kapitaltäckning. Denna gång i ett större globalt perspektiv. Hur illa det skall sluta är det ingen som vet. Det är därför som både amerikanska Federal Reserve och Den Europeiska Centralbanken (ECB) tvingas skjuta till stora pengar, för att hålla bankerna under armarna.

Detta sammanhang, mellan den föregående och nuvarande ekonomiska krisen, är något som de svenska bankerna gör det bästa att förneka. Senast detta skedde var av en pessimistisk Pär Boman, Handelsbanken VD, som i en intervju med Dagens Nyheter (2008-02-07) påstår att det var bankernas kunder och inte bankerna som hade problem under den förra ”hemmagjorda” bankkrisen.

Att det var de svenska storbankerna som den gången också hade lånat ut alldeles för mycket pengar, till ett fåtal stora fastighetsbolag med negativ direktavkastning vill han inte öppet erkänna, eftersom bankkunderna fortfarande kräver ersättning för den skada som de tillfogades under den förra krisen.

Denna ersättning kan inte utbetalas innan staten vill erkänna vad som har hänt och genomfört den oberoende utredning som riksdagen redan har beslutat om.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund