Det var under tiden i Nordbanken och Securum som han lärde sig hur man skulle lägga beslag på kundernas tillgångar, utan någon egentlig pantrealisation som lagen kräver. Det var också Thunell som såg till att bryta mot regeringens direktiv, när det gäller hur affärerna i Securum skulle hanteras.

Det av regeringen tillsatta företaget Securum, hade egentligen som en av uppgifterna att rädda företagen som drabbades av bankernas felaktiga uppsägningar av krediter. Den målsättningen ändrades snabbt till att enbart handla om att rädda en del av Nordbankens miljardförluster, på de trofasta företagskundernas bekostnad.

Befattningshavarna i Securum hade beting och fick bonusar för sitt arbeta att slakta välskötta företag. Ju snabbare man avvecklade de ofrivilliga ”kunderna” som hamnade i Securums klor, desto mer pengar tjänade man.

I stället för att räddas, likviderades ”kunderna” efter ”löpande bandprincipen” . Det gick så till att Securum och bankernas övriga ”skräpkreditföretag” beslagtog sina kundernas tillgångar som inte längre passade in i bankernas ”portfölj”, men lät kunderna behålla skulderna. För att det skulle gå tillräckligt snabbt betalade Securums styrelse ut hundratals miljoner i bonusar till olika befattningshavarna i det statliga företaget.

Förre VD:n Lars Thunell som redan hunnit berika sig ordentlig under sin korta tid på Nordbanken 1991, fick dessutom 50 miljoner kronor i avgångsvederlag från Securum. Som grädde på moset fick han också ordentliga bonusar sedan låtit Wallenbergsfären överta Trygg-Hansa, och ännu mer när han slutade sin tjänst som VD på SE-banken.

I juni 2006 förlänades Lars Thunell Konungens medalj i 12:e storleken i serafimerordens band, för sina tveksamma insatser i det svenska näringslivet under bankkrisen.

Lars Thunell var också en av dem som var med och nedvärderade värdet på Nobelindustrier. Det skedde på samma sätt som Nordbankens styrelseordförande Jacob Palmstierna tillämpade.

Det vill säga utan något som helst ordentligt skriftligt underlag som kunnat styrka Nordbankens värdering av Nobelindustrier.

Det var nog Jacob Palmstiernas och Lars Thunells prat som fick hovrätten att helt felaktigt påstå att Nordbanken hade ”bevisat” att värdet på Nobelaktierna understeg vad banken erlagt för dem och att övertagandet därmed inte innefattade något benefikt inslag. Så mycket för den ”fria” bevisprövningen i våra svenska domstolar, som jag inte ger mycket för, i vare sig brottsmål eller tvistemål.

Hovrätten fastslår således felaktigt att Nordbanken med sin utredning visat att värdet på de övertagna Nobelaktierna, understeg det pris som Nordbanken erlagt. Nordbanken har felaktigt redovisat innehållet i Morgan Stanleys rapporter och gjort gällande att Nobelaktiernas marknadsvärde enligt dessa motsvarar börsvärdet.

Nordbanken ger heller inte en korrekt framställning av innehållet i Morgan Stanleys rapporter, som hovrätten borde ha granskat kritiskt. I sina rapporter anger Morgan Stanley dels aktuellt börsvärde i rapporterna benämnt ”Market Value”, dels att styckningsvärde ”Acquisition Value” vilket vida översteg börsvärdet. I rapporterna angavs noga med hur mycket styckningsvärdet ”Aquisition Value” översteg börsvärdet. Rapporterna gick ut på att visa hur styckningsvärdet kunde realiseras om de olika affärsområdena såldes.

Ett av problemen här är uppenbarligen av semantisk karaktär. I domen blandas uttryckligen orden börsvärde, marknadsvärde och verkligt värde samman på ett förvirrande och svårbegripligt sätt, som tydligt visar att ingen av domarna kan något om värdering av bolag, och inte heller begriper sig på denna typ av ekonomiska tvistemål.

Att hovrätten utifrån Nordbankens bristande ”utredning” fastslår att börsvärdet är det enda relevanta värdet för Nobelaktierna, beror uppenbarligen på bristande analysförmåga och kritik av ”utredningen” och utan att beakta vad Yggdrasil visat beträffande hur industriella köpare värderar bolag.

När rätten bestämt sig för att Nordbanken ej gjort något benefikt fång har hovrätten helt bortsett från en mängd fakta och verkliga omständigheter som bevisar motsatsen. Samtidigt var det faktum att styckningsvärdet vida översteg börsvärdet otvivelaktigt en drivande faktor i Nordbankens beslut att lägga beslag på Yggdrasils Nobelaktier.

Bankdirektören Lars Thunell anförde tre veckor före övertagandet att ”vi kommer att tjäna pengar på denna affär”, vilket man också gjorde genom att fortsätta den redan inledda processen med att realisera styckningsvärdet.

Min uppfattning är att hovrätten inte borde ha accepterat Nordbankens ”utredning” som inget ordentligt värderingsföretag skulle ha godkänt, och som inte kan betraktas som annat sätt än som en juridiskt fiffig partsinlaga. I stället borde hovrätten ha granskat Morgan Stanleys företagsvärdering ordentligt, utifrån de rätta förutsättningarna.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund