Hovrätten, som skulle bedöma rimligheten att helstatliga Nordbanken lade beslag på hela börsföretaget Nobelindustrier under bankkrisen, tycks helt ha förbisett att det fanns andra köpare som var villiga att betala ett oerhört mycket större pris för det värdefulla bolaget. Det framgår tydligt i Erik Pensers rättsvidriga rättegång mot Nordbanken. Både domstolen och staten ställde oreserverat upp på Nordbankens sida.

På initiativ av Hans Werthén åkte Erik Penser i mitten av september 1991 med Werthén till Milano och träffade representanter för Gruppo Varasi som var intresserade av att köpa hela Nobelkoncernen. I fax till Penser från Gianni Varasi den 29 oktober med kopia till Werthén framgick att Varasi ville träffa Penser den 22 november i London. Penser och Werthén åkte den 14 november på den senares initiativ till Paris och träffade representanter för Gruppo Varasi för diskussioner om Nobel.

Nobels förre VD Anders Carlberg och Erik Penser besökte den 21 november Werthén som meddelade att han överenskommit med Nordbanken om möte den 25 november. Hans Werthen informerade att bankdirektören Jacob Palmstierna då hade ringt honom och varit mycket negativ till försäljning av Nobelindustrier, till någon annan än Nordbanken.

Ändå besökte Hans Werthen, som tidigare varit framgångsrik VD för börsbolaget Electrolux under många år, den 25 november styrelseordförande Björn Wahlström, VD Hans Dalborg och direktör Bernt Magnusson på Nordbanken och framförde att ha företrädde en grupp italienska bolag bl a Gruppo Varasi och Montedison, som ville köpa hela  Nobelindustrier.

Werthen skrev därefter till sin uppdragsgivare: “Mr Wahlström pointed out that Nordbanken had several customers and had of course to take the highest bidder all other things being equal.” Werthén avvaktade sedan som en av ”several customers” Nordbankens svar.

Efter att ha dröjt mer än två månader svarade Nordbanken den 10 februari 1992 Werthén att banken ej kunde engagera sig i diskussion om försäljning av Nobel, innan ett antal juridiska processer var avklarade.

Dröjsmålet med att besvara Werthén angående hans uppdrag att förmedla köp av Nobel visade att det var Nordbanken, som i så många andra fall som jag tagit del av under den svenska bankkrisen, som förhindrade en försäljning av Nobelkoncernen till externa köpare. Nordbanken ville helt enkelt inte vid denna tidpunkt att en försäljning till en extern köpare skulle äga rum, eftersom det tydligt visade att Yggdrasils Nobelaktier hade ett värde som mångdubbelt översteg det pris som Nordbanken tagit dem för, genom avräknade lån.

Ändå skriver hovrätten i sin dom:

Så uttalar sig bara politiskt styrda domare, trots att de genom diverse inskickade inlagor redan känner till de verkliga omständigheterna, när det i själva verket fanns flera potentiella köpare som såg det som en bra affär att ta över det välskötta börsföretaget.

Hovrättens konstaterande är en form av självuppfyllande cirkelbevisning. Nordbanken har i yttrande skrivit: ”Nordbanken har inte kunnat återfinna någon korrespondens eller andra handlingar utvisande att banken under hösten 1991 inhämtat externa bud på Nobelaktierna”.

Nobelaktierna utbjöds inte till försäljning i samband med och efter Nordbankens övertagande. Hur kan då hovrätten utan någon tvekan fastställa att det ”inte fanns någon köpare” ?

Genom inlämnade dokument framgår det ju klart att det redan 1991 fanns en känd intresserad köpare för hela Nobelkoncernen i italienska Gruppo Varasi, som Nordbanken helt sonika avvisade utan någon som helst prisförhandling. Hovrätten kan därför ej heller känna till vilket pris som denne köpare avsåg att betala. Till Hans Werthén hade dessutom Björn Wahlström sagt att Nordbanken hade ”severeal customers” till Nobel.

Hans Dalborg som då var VD för Nordbanken brast helt enkelt i sin vårdplikt genom att ej erbjuda de pantsatta Nobelaktierna till offentlig auktion och då Nordbanken avvisade intresserad köpare av Nobel kan hovrätten omöjligen veta om det fanns någon köpare utöver Nordbanken som var villig att betala mer än börskurs.

Nordbankens lednings agerande mot Erik Penser betraktar jag, som i så många andra fall som jag tagit del av, som uppenbart kriminellt. Det borde sedan länge ha beivrats av polis och åklagare. Hovrättens slutsats är ogrundad och måste betraktas som rena spekulationer, ovärdig Sveriges näst högsta rättsinstans.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund