Eftersom vare sig polis eller åklagare inte visat något som helst intresse att börja nysta upp dessa justitiemord mot både företagare och privatpersoner, finns det en hypotes som framstår att klarare. Riksdag och regering anser inte företagandet vara tillräckligt viktigt, för att på allvar börja intressera sig för hur man skall skydda Sveriges företagare mot orättfärdiga övergrepp från banker och svenska staten.

Statliga Nordbanken (numera Nordea) har tillåtit sig lägga beslag på hela övervärdet i Nobelindustrier, trots att det fanns andra köpare till bolaget, och trots att det var Nordbanken som var på obestånd och inte Erik Penser, som man officiellt förtalade i pressen genom att påstå att det var Penser som var pank. 

SE-banken som försökte lägga beslag på Antonia Ax:son Johnsons företagsgrupp. Banken hade säkert lyckats med sina slaktplaner om inte Antonia stått på sig, och vägrat lämna utländska säkerheter i borgen för sina lån i SE-banken. Listan på andra övergrepp som de svenska bankkunderna utsattes för under bankkrisen kan göras hur lång som helst.

PK-bankens/Nordbankens/Nordeas kupp mot familjen Nilssons handelsbolag utfördes mycket skickligt och berodde nog på de mycket värdefulla panter som lämnats till banken, där alla panterna fortfarande inte är ordentligt redovisade, och en del av panterna har ”försvunnit”

Bland annat fanns en mycket speciell matta med anknytning till det Saudiska Kungahuset. Exkejsarinnan Fara Diba sålde en liknande matta på en auktion i USA för 98 miljoner kronor.

Anita och Verner Nilsson tror att några i kretsen av direktörer i PK-banken som hanterade panterna, insåg det mycket höga potentiella övervärdet på mattorna, och därefter agerade kriminellt på flera plan, för att slutligen kunna förskingra några panter och göra en stor vinst.

Socialdemokraterna, som efter 40 års obrutet maktinnehav förlorade regeringsmakten 1976 och misslyckades att ta tillbaka makten 1979, inledde vid 80-talets början en ohämmad jakt på ekonomiska brottslingar som pågick under lång tid.

De utövade också starka påtryckningar på svenskt rättsväsende, vilket bl a omvittnades av dåvarande överåklagaren Brynolf Wendt. Under denna period kunde både bankerna och kronofogdarna i stort sett agera som de ville mot svenska företagare. Detta utgör ett mörkt kapitel i Sveriges rättshistoria, som fortfarande inte är avslutad.

I inledningen av den svenska bankkrisen var det också en socialdemokratisk regering, under finansminister Allan Larsson, som tillät bankerna att säga upp krediterna för välskötta företag. När sedan Carl Bildt kom till makten 1991, fortsatte han bara den socialistiska politiken, och tillät krisbankerna att plundra företagen, och att nedvärdera hela Sveriges fastighetsbestånd.

Till sin hjälp hade han bankministern Bo Lundgren som fortfarande inte verkar ha förstått att det inte var företagarna, utan bankerna som var på obestånd under bankkrisen. Varför bankkrisen fortfarande inte utretts, trots riksdagens beslut om att genomföra en oberoende utredning beror nog på att regeringen hamnat i samförstånd när det gäller hur man skulle lösa krisen. Ingen vill längre ta på sig det juridiska ansvaret för vad som hände företagarna under krisen.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund