Tillvägagångssättet mot Ivar Kreuger är mycket intressant och lärorikt, eftersom de svenska krisbankerna använde sig av samma taktik – fast i oerhört mycket större skala – under den svenska bankkrisen 1987 – 1993. Under den senaste bankkrisen lät bankerna visserligen bli att mörda sina kunder, men i allt övrigt stämmer förfaringssättet väl med de metoder som bankerna använde sig av för att förtala Sveriges störste finansman genom tiderna, och lägga beslag på alla Ivar Kreugers tillgångar.

Under Kreugerkraschen kunde man redan från början urskilja inblandade bankdirektörers strävan att ”dela på rovet”. Granskningsmännen av Ivar Kreugers tillgångar, tog sig en helt annan uppgift än de kallats in och betalades för. Efter bara två månader presenterades deras arbete i en balansräkning, där alla tillgångar ifrågasattes, men alla krav (skulder) accepterades.

Ingen fick bevaka Kreuger & Tolls berättigade intressen; inte ens någon från familjen Kreuger eller bland Ivar Kreugers närmaste medarbetare. Den konkurs som granskningsmännen mer eller mindre tvingade fram redan efter drygt två månaders utredningsarbete, påstår Sven Olof Arlebäck inte bara var förhastad. Den borde aldrig ha godkänts, eftersom den inte uppfyllde formalia.

Detta gällde icke minst Ivar Kreugers urvalskonkurs, vilken baserades på en bouppteckning som inte ens uppfyllde minimikrav på tillförlitlighet. I stort sett hela Ivar Kreugers privata aktieinnehav i Svenska Tändsticks AB och samtliga aktier i Kreuger & Toll saknades exempelvis i konkursstaten !

Av allt det omfattande källmaterial som noga granskats av Arlebäck framgår också att många aktieposter försvann mellan årsskiftet 1931/32 (t o m efter den 29 februari 1932) fram till konkursdagen, utan att konkursförvaltarna vidtog några som helst efterforskningar. Många värdefulla tillgångar kom också senare i dagsljuset. Konkursboet tvingades till slut plocka fram tillgångar vilka översteg konkursstaten med 100 miljoner svenska kronor, vilket tydligt visar att Kreugerkoncernen aldrig borde ha försatts i konkurs.

Sven Olof Arlebäck reagerar också kraftigt mot att ingen fram till hösten 1999 kunnat få del av det Kreugerarkivets, utan justitieministerns godkännande. Allt material hur plundringen hade gått till hemligstämplades av den svenska socialdemokratiska regeringen. Den politiska inblandningen under och efter Kreugermordet visar tydligt hur de svenska bankerna utan någon som helst insyn vare sig under eller efter mordet på Ivar Kreuger helt ostraffat kunde lägga beslag på Ivar Kreugers tillgångar, med den svenska regeringens goda minne.

På samma sätt tilläts krisbankerna lägga beslag på sina kunders tillgångar under den svenska bankkrisen. Bankerna och staten upprättade t o m olika ”skräpkreditföretag” för att det skulle gå lättare att lägga beslag på bankkundernas egendomar, utan någon egentlig pantrealisation, som lagen kräver.

Vad som också framgår av handlingarna i Riksarkivet är att en synnerligen vital handling saknas. Nämligen styrelsen i Kreuger & Tolls reservation till framlagd konkursstat. Det finns därför all anledning att misstänka att arkivet som tidigare hemligstämplats också tillrättalagts för att ge eftervärlden ett så gott betyg som möjligt av de jäviga konkursförvaltarnas insatser.

Konkursen i Kreuger & Toll beviljades på ett synnerligen osäkert och diskutabelt underlag och borgenärerna, utanför storbankerna gavs inget inflytande på handläggningen. Inte ens efter sex månaders utredningsarbete ansåg man sig kunna presentera en tillfredsställande ekonomiskt underlag.

De stora vinnarna i Kreuger & Tolls konkurs blev Handelsbanken och Wallenberssfären. De stora förlorarna som vanligt småspararna, vilka i överraskande liten grad var svenska, utan i första hand internationella (främst amerikanska och engelska) småsparare. Bakom Kreuger & Tolls ekonomiska ställning vid tiden för Ivar Kreugers död låg knappast några svindlerier från Ivar Kreugers sida.

Kreugergruppens konkurs 1932 var den största enskilda ekonomiska krasch som drabbat det moderna Sverige fram till denna tidpunkt. Konsekvenserna för landets ekonomi blev dock knappast märkbara eftersom de bolag som ingick i Kreugerkoncernen var synnerligen livskraftiga. Konsekvenserna av bankkrisen, som jag tidigare redogjort för, blev däremot fullständigt katastrofala för Sveriges ekonomi. De stora börsbolag som tidigare dominerat Sveriges ekonomi, är numera nästa alla utlandsägda.

Sven Olof Arlebäcks bok: Kreugerkraschen. Storbankernas verk ? visar hur Kreuger snarare själv blev svindlad än svindlade andra, som bankerna påstod efter mordet på Ivar Kreuger. Hur bankerna svindlade sina kunder under bankkrise, har jag själv utförligt redogjort för i mina sex senaste böcker. Den senaste med titeln: Pengarna eller livet

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund