Boken kastar nytt och sensationellt ljus över de mest spännande och dynamiska avsnitten i förra seklets historia. Det fanns starka och mäktiga ekonomiska intressen både i Sverige och andra länder som hade allt att vinna på att oskadliggöra Kreuger och hans imperium. Därför mördades Ivar Kreuger är en faktadokumentär, spännande som en thriller.

Det började med att man förtalade den svenske tändstickskungen och finansmannen Ivar Kreuger i pressen. Såväl dåtidens största svenska dagstidning Dagens Nyheter som Göteborgsposten sprider vid ett flertal tillfällen i slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet ren desinformation riktad mot bröderna Kreuger och Kreugerkoncernen. Varför ?

Varför gick Göteborgsposten 1931 ut med information om att en evighetständsticka hade uppfunnits som gick att tända 600 gånger innan den var förbrukad och att Ivar Kreuger bjudit över 20 miljoner för den men fått avslag och att den nu skulle exploateras på världsmarknaden av ryssarna ? Ren lögn från början till slut.

Varför lät man Tiden Tegn i Norge (vars svenska förbindelse var Dagens Nyheter) sprida rykten om att Ivar Kreuger måste betala 90 miljoner för att rädda brodern Torsten Kreuger från konkurs ? Litet senare visste samma tidning att berätta att, Torsten Kreuger skulle vara skyldig Stockholms Enskilda Bank 10 miljoner och att en konkurs vara nära förestående. Rena lögnerna ! Vem förde ut dessa lögner ? Jo, en redaktör O Sleman på Dagens Nyheter – enligt order.

Varför engageras den danske professorn Birck för att uttala sig om någonting som han inte hade en aning om – Boliden – och som han förklarade var helt värdelöst och beskrev som en ren bluff ? Dagens Nyheter gjorde ett stort nummer av historien, skriver Ångström.

Förklaringen ligger i att Handelsbanken, familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank behövde hjälp för att skapa misstroende mot Kreugerkoncernen och som de sedan – när tiden väl var mogen – även skulle kunna utgöra ”nyttig” jordmån för den panik som erfordrades för att åstadkomma det kaos i vilket man skulle kunna agera mot Ivar Kreuger, för att kunna beslagta hans tillgångar.

Tillfället kom sedan Ivar Kreuger mördats i sin våning i Paris lördagen den 12 mars 1932. Omedelbart efteråt lyckades väl i sitt uppsåt att skapa en panikstämning. Inte bara på börsen utan hos alla som på det ena eller andra sättet någonsin haft med Kreugerkoncernen eller Ivar Kreuger att göra. Apatin slog rot hos det stora flertalet inblandade som helt upphörde att tänka självständigt, och bara sade ja och amen till allt som påstods av ”räddarna” de svenska bankerna och deras advokater – det vill säga gamarna.

Det egendomliga, enligt Jan Gillberg som är chefredaktör för DSM (DSM nr 4 år 2000) är att redan tre dagar före mordet cirkulerade de rykten om att Ivar skulle begå självmord. Den omfattande komplotten inbegripande beställning av ”självmord” hade uppenbarligen inte kunnat döljas.

Jan Gillberg lyckas också med bedriften att avslöja hur Ivar Kreuger blev mördad. ”Skottet i Paris” var inte ett skott. Ivar Kreuger stacks ihjäl. Därefter sköts ett löst skott över det hål som uppstått efter det inträngande och dödande föremål, med vilket Kreuger mördades. Detta lösa skott lämnade vissa krutspår efter sig avsedda att förvilla. Den pistol som dagen innan – vid en tidpunkt då Ivar Kreuger befann sig i sin lägenhet i möte tillsammans med fem andra personer – inhandlades av en person som uppgav sig för att vara Ivar Kreuger, stacks sedan i Kreugers vänstra hand alternativ lades vid hans vänstra sida.

Den fullständiga bekräftelsen på att det verkligen var ett mord fick jag när jag intervjuade Ivar Kreugers systerdotter Eva Dyrssen, några år innan hon dog. Inför Eva Dyrsen hade vännen till familjen, obducent Karlmark hunnit undersöka Ivar Kreuger innan han kremerades. Han bekräftade: ”Detta är inte ett självmord. Det är ett mord.” Att den av familjen aldrig begärda officiella obduktionen blev gjord berodde på ett beslut – fattat efter påtryckningar – av landshövdingen i Stockholm Nils Eden, som inte ville stöta sig med regeringen och de svenska storbankerna.

Dagens Nyheter underblåste paniken genom att redan måndagen den 14 mars falskeligen sprida ryktet, att Kreugerkoncernen var skyldig att göra stora utbetalningar till Polen och om dessa inte betalades omedelbart skulle koncernen försättas i konkurs. Detta, trots att man mycket väl visste att den resterande delen av lånet till Polen inte skulle betalas förrän 1933.

Den 16 mars travade advokaten Hugo Stenbeck, som själv skodde sig rejält på Ivar Kreugers konkurs, helt enkelt upp till den dåvarande finansministern F Hamrin och påstår att Kreuger & Tolls styrelse tillsatt en utredningskommitté bestående av bland annat Jacob Wallenberg, Ernfrid Browaldh och professor M Fehr. Finansministern fick intryck av att kommitténs ledamöter redan vidtalats och accepterat.

När den saken var klar gick Stenbeck till styrelseledamöterna i Kreuger & Toll och meddelade att regeringen tillsatt en kommission bestående av nämnda herrar för att utreda Kreuger & Tolls ställning. Trots protester från Kreuger & Tolls styrelse lyckades Ivar Kreugers fiender efter mordet på detta sätt tränga sig in i koncernen inre. Något som Ivar Kreuger aldrig skulle ha tillåtit om han varit i livet.

Kreuger & Tolls styrelse trodde, att det var regeringen som tillsatt kommittén och regeringen hade uppfattningen att det var Kreuger & Tolls som gjort sitt val. Mycket smart uträknat av herrar advokater som uppträdde så burdust, att ingen kom sig för med att be att få se skriftliga bevis på deras utnämning.

Utan den chock – och paniktillstånd som rådde vid denna tidpunkt i Sverige, skulle kuppen inte ha gått att genomföra och det råder heller ingen tvekan om att hela agerandet var kriminellt – bland annat för att man gjorde sken av att vara en ”Kunglig kommission” och hade dessutom mage att sprida den felaktiga uppgiften genom sina kontakter med speciella massmedia.

Senare skapas samma chocktillstånd hos politikerna under bankkrisen 1987 - 1993. Det var inte bankerna som var konkursmässiga, utan deras kunder, påstod de bankrutta bankerna. Digra Förtalsregister (som jag tagit del av och polisanmält) mot både företagare och privatpersoner upprättas för att misskreditera de kunder som inte längre passar in i bankernas ”portfölj.” Polisen brydde sig inte om att utreda bankernas förtalslistor, trots skriftlig bevisning eftersom Stig Heckscher (s) var rikspolischef vid tidpunkten för min anmälan och själv djupt inblandad i denna soppa

Domstolarna bryr sig inte om att tillämpa lagen om pantrealisation och bankerna, som har bevisbördan att säkerheterna har försämrats, slipper anföra någon sådan bevisning i de flesta domstolsprövningar jag tagit del av. Kan det vara värre i något annat land, som vågar påstå att man är ett rättssamhälle ?

Den fråga som jag därför vill ställa till Statsminister Fredrik Reinfeldt är om han kommer att göra som sin företrädare Göran Persson – helt negligera riksdagens beslut om att låta en oberoende utredning undersöka vad som hände under bankkrisen och ställa de involverade bankdirektörerna och politikerna till svars ?

Eller kommer han att göra som den socialdemokratiska regeringen gjorde 1932, då man hemligstämplade allt material och därmed lätt bankerna roffa åt sig Ivar Kreugers värdefulla tillgångar för en spottstyver, samtidigt som man lät den som mördade Ivar Kreuger gå fri.

Mats Lönnerblad
Ordförande i Bankrättsföreningen
Ordförande i Sveriges Bankkunders Riksförbund